Månadsarkiv: januari 2017

Örebro, en stad i gungning.

Standard
Örebro, en stad i gungning.

Under 2016 har det hänt en hel del saker i Örebro.
Det har eldats bilar och byggnader.
Inbrottsvågar i bilar där man förmodligen inte får många kronor från bytet och andra finare beställningsjobb.

Det har kastats sten och annat på polis och räddningstjänst.
Ligor som gör upp om sina territorier.
Pensionärer blir rånade när dom stödda på sina rullatorer tassar hem från affären.

Rubrikerna har varit många och det är inte svårt att bli frustrerad och arg.
Det här är en stad jag vuxit upp i.
En stad där jag merparten av tiden känt mig trygg i.

Där man haft ett bra fungerande nätverk för ungdommar som vuxit upp i de olika stadsdelarna.
Vi hade fungerande fritidsgårdar med vettiga fritidsledare som såg alla. Som kunde konsten att fånga upp och kommunicera.
Vi hade Fältassistenter som var ute bland gängen när fritidsgårdarna var stängda.
Ordnade resor och aktiviteter och byggde relationer.
Vi hade kvarterspoliser som var en del i det här nätverket.
Deras kaffebryggar gick varm på kvällarna när gåden var stängd.

Man satsade på närvaro och kommunikation. Man kände till sina områden och vilka som rörde sig där.
Allt var hyfsat lätttillgängligt och bättre än så blir det inte.

I dag har polisen fullt upp med allt som händer. För det saknas resurser.
Man har inte folk i områdena som jobbar aktivt längre.
Poliskåren har inte längre ett nätverk och inte heller något större förtroende.
Dom ses som motståndare som ska gäckas och skadas.
Brandkår och Ambulanspersonal åker med i den svänge också.

Bara sedan årskiftet har det brunnit 24 bilar.
Många små anlagda bränder spritt över stan.
Man har eldat kulturminnen och bara förstört.
Tisdagen den 17e Januari gav man sig på Karlslunds Herrgård.
Man har kastat in brinnande föremål genom fönstren och tänt eld på ett förråd bredvid gamla Mejeriet.
Som tur var lyckades man rädda Mejeriet.
Herrgården har fått skador men man hann få bukt med elden innan det tagit full fart.

Här ser du lite bilder och repotage om branden. Brand vid Karlslunds Herrgård

Uppenbart är det några som vill ha uppmärskamhet.
Många bränder är av offentliga byggnader så som Fritidsgården i Oxhagen förra året som man renoverat och som precis var färdigt för att öppna. Den brände man ner.

Man eldar upp kommunens bilar och en och annan personbil.
Så man kan nog konstatera att läget är jävligt.
Det här är en systematisk process som kostar oss skattebetalare dyra pengar.
Någon gör det här med vett och vilja och är förmodligen i torn om att dom sitter på tronen.
Men jag lovar att den tronen i sig kommer brinna upp snart.

Vi måste med gemensamma krafter se till att få ett slut på det här.
Det finns säkert en uppsjö av personer som vet vilka som gör detta men inte vågar gola.
Fegt är vad det är.
Det här ger varken mig eller er en bättre tillvaro.
Ni förstör bara för er själva. För lång tid framåt. Med lite otur för en livstid.
Jag vet att det finns städer som är ännu hårdare drabbade där helvetet brakat loss helt.
Men är bara runt hörnet.

Det är mer än dags för Regeringen att ta tag i dessa problem och sluta se bort.
Ni måste för fasen se till att sluta gömmar er i alla hörn ni kan hitta!
Självklart slipper ni sitta mitt i det här kaoset för ni bor där sånt här inte händer.
Och bara det är tragiskt. Ni missar helt och fullt vad det innebär att leva i dagens samhälle för ni sitter i en skyddad verkstad. Ut med er och öppna ögonen.
Polisen behöver mer pengar för att kunna utöka sina resurser.
Har ni ingen qvick fix på det här får ni väl sätta in militären så får dom lite rell träning.
GÖR NÅGOT!

Jag vill ha tillbaka min stad!!

Body Braid

Standard
Body Braid

Det dök upp en länk i en grupp på Facebook.
Jag scrollade förbi lite snabbt.
Det kom följdfrågor på inlägget och jag knappade snabbt in mig på hemsidan för att hämta information.
Sen var jag fast.

Jag läste och tittade igenom filmerna och funderade.
Sen mejlade jag företaget som ligger i Kanada.

Jag är kass i kroppen, ingen nyhet alls. Bristen på ridning gör mig inte bättre utan tvärtom.
Förutom dom grejer jag gör hemma måste jag försöka komplettera med annan träning för att inte haverera fullständigt.
Men med vad?
Simma har jag alltid gjort och varit duktig på.
Dock slutade jag när nacken började säga ifrån rejält.
Nu har jag det som en utväg. Eller något att testa i alla fall.
Bit ihop och gört bara!

Sen har jag tittat på olika typer av Yoga.
Hittat två tänkbara varianter.
Astralyoga och Kundaliniyoga

Tänkte försöka gå på ett gratis provpass på Kundaliniyogan.
Sen har jag en tjej i EDS kretsar som jobbar med Astralyoga där vi ska försöka få ihop en träff för vidare utveckling.

Det är här Body Braid kommer in i bilden.
Jag tror att det kan vara en bra hjälp för kroppen. Som stöd och stabilisering.
Och att man med detta även kan hålla sig utanför kroppens ytterlägen.
Men det är DYRT!

Du måste bara kolla in det här!

Body Braid Instructions

Finns det fler där ute som är sugna på att testa detta?
Om vi är några stycken kanske vi kan få viss rabatt?
Hör av er i så fall.

Bilden är lånad från Body Braids hemsida.
Picture ©Body Braid

 

Jerringpriset går till Peder Fredricson

Standard

2012 gick priset till Rolf Göran Bengtsson!

Med hästen All In har han OS Silver.
Han är så värdig det här priset, precis som Rolf Göran Bengtsson var!
Killen är inte bara en begåvad ryttare, han är ödmjuk och har slitit hårt för att komma hit.

Här har du hans tack tal Peder vinner Jerringpriset!

Och givetvis Ponnymammans 10 NY skäl att älska Peder!
Tio NYA skäl att älska Peder!

Många undrar vad det är som fått mig att brinna så för hästar.
Och det är precis det här som Peder beskriver.
Känslan, samspelet och att man varje dag måste utmana sig själv.
Man får slita hårt, bita i gräset och man blir skitig.
Men man får lära sig att ta ansvar, man får lära sig vad villkorslös kärlek är och man får lära sig en hel del om sig själv.

Du kan inte bara köra ditt eget rejs.
Allt är ett samspel mellan dig och hästen.
Du känner energin du sitter på, känner puls och hör andetag.
Du måste känna in hästen och samtidigt våga slappna av.
Du måste ha tillit till både dig själv och din häst.

Det är inte en slump att det finns många chefsämnen i ridsporten.
Där får man lära sig den hårda vägen. Här finns inga genvägar.
Tappar du ödmjukheten tappar du också förmågan att utvecklas.
Varje dag bjuder på nya överraskningar.
Varje dag nya utmaningar.
Känslan när du når den där magiska nivån i ridningen (det behöver man inte vara elit ryttare för att få uppleva) den känslan är kort och gott MAGISK.
Och man lever länge på den.

Det finns egentligen ingen gräns för vad du kan lära dig. Bara du själv sätter gränsen.

Jag är så glad för att ridsporten än en gång är i focus på den här nivån!

Det krävs både fysik, takt och finess och en sjujävla kämpaglöd.
En ödmjuk inställning och förmågan att lösa problem.

Stort GRATTIS Peder!

Något för alla djurägare att läsa

Standard

Det här är den nakna sanningen.
Riskkapitalbolagens intåg på marknaden kostar djurägare dyra pengar.
Den enda som vinner på detta är bolagen.
Det går ut över kunniga veterinärer och djursjukvårdare som är anställda i bolagen.
Dom är verktyg i bolagens hierarki men försvarar givetvis sin arbetsgivare.

Vi djurägare får betala fantasisummor för vård av våra djur och inte ens när djursjukhusen gör fel står dom för notan.

Försäkringsbolagen är inte heller en spelare att räkna bort i den här härvan.
Jag får två olika priser om jag har ett djur försäkrat eller oförsäkrat.
Och försäkringarna har blivit mindre och mindre tillförlitliga.
Att debatten kommer upp är så bra. Många gör nu sina röster hörda och det behövs en rejäl förändring. Själv bojkottar jag dom stora klinikerna som ägs av riskkapitalbolagen.
Och den dagen jag inte har något annat val kommer jag slita mitt hår.
Det är en otroligt negativ utveckling för alla djurägare.

Läs den alldeles rykande färska artikeln i SvD här!
Djurägare larmar om skyhöga priser hos riskkapitalister

Här har du även riktigt bra artiklar skrivna av Ulrika The real PONNYMAMMAN

Nej tack, jag vill inte ha någon försäkring

Djur snart bara för rika, varför tiger försäkringsbolagen

Evidensias veterinärer kan puckla på mig bäst de vill! Debatten behövs!

För den som vill läsa mer finns det en hel del att läsa och lära sig om.

Stick inte huvudet i sanden! Det här är viktigt!

Första veckan har gått

Standard
MÅNDAG, 14 JANUARI, 2013, 00:23

I  morse blev jag ut ringd till stallet. Min stora drummel hade rullat fast under natten men tagit sig loss. Dock satt en fot i dörren, alltså sparkat i den, så det krävdes hammare och stämjärn för att kunna öppna den. Kändes bra att kunna konstatera att hästen dock var oskadd och rätt obekymrad. Trots att det var hans dåliga bakben han använt för att trycka ut dörren. Det syntes för tån var välpolerad. Han tyckte det var rätt trevligt att jag kom ner och gav honom lite uppmärksamhet så där på morgonkvisten.
Passade på att kolla över mina andra huliganer och släppa ut dem också.

Mulman sköter sig finfint. Han är artig och trevlig och vill gärna gosa. Har inga som helst problem med att umgås med människor och hästar vad vi hittills kunnat se. Det känns otroligt bra måste jag säga.

Vid lunch var det då dags igen. Therese som hade fodringen ringde och sa att Mulman var blodig på en framfot, så det var bara att kliva ut i kyla och kontrollera.

Mycket riktigt hade hans lilla dans och blåsnummer för rådjuren gett honom ett broddtramp på ena ballen. Det var bara att gå in och hämta lite prylar för sår rengöring.

Han är rolig, för han står och försöker hjälpa till med mulen när man ska tvätta. Och sen lyfter han foten, precis som han säger ”här matte, blir det bra så här högt”. Den skarpa häst jag sägs ha köpt tillbaka står alltså i hagen utan grimma och är alldeles förtvivlat tjänstvillig när det skall tvättas sår. När allt är klart blir han allt besviken över att jag går.

Det vanliga passer i stallet med mockning och vatten och hö fixade jag delar av innan 4a. Då fick han som vanligt komma in för att få äta och vila. Han gillar det nu. Har inga problem med att han är själv.

Fick hjälp av Eva med att fylla vatten och borsta Sotis. Det är så gött när man får lite hjälp då och då. Hon är bra med djuren Eva och är inte rädd för att ta tag i saker. Uppskattar hennes hjälp enormt mycket.

Sen var det dags för Mulmans sår rengöring inne. Han står rätt snällt på gången. Vill inte sätta fast honom ännu då jag inte alls vet vad han har upplevt och vill inte trigga igång saker i onödan. Han hjälpte lika bred villigt till när jag skulle tvätta denna gång och är väldigt glad över alla människor som hela tiden pratar med honom. Man riktigt ser hur denna stora häst står och myser. Då blir jag varm i hjärtat.

Är så otroligt glad över att ha honom hemma igen. Att han undslapp slakt. Ännu har vi inte mött veterinären men det ska vi snart se till att göra. Det ska bli intressant att höra hans utlåtande.

Sen fick även Grå sig en omgång med lite sårtvätt. Han kan då rakt inte hålla rätt på broddade fötter så det är sår högt och lågt. Blir så trött.

Nu måste jag beställa en burk Vegebom igen. Knappt halva burken kvar och det lär gå fort om det ska fortsätta så här.  Nu är det dags att sluta för i dag. I morgon är en ny dag.

Ha det gött där ute!

Dag 5 det ser ljust ut

Standard
Dag 5 det ser ljust ut
LÖRDAG, 12 JANUARI, 2013, 22:36

En sak jag lärt mig tidigt när det gäller häst är, ta inget för givet och lämna inte något åt slumpen. Då går det garanterat åt helvete. Se till att fråga om du är osäker. Det finns massor av kompetens i häst branschen så se till att använda den!

Använd det sunda förnuftet och lyssna på det som inte sägs.

I går var Lotta här och hjälpte oss lite. 4 ögon ser bättre än 2 och även hon har varit med från första början.

Överkotning tendenserna fortsätter han att visa då och då. Det är lite märkligt hur saker sätter sig i skallen på dem. Och så kapitalt som det här. Han har inte sett någon av oss på över 2 år och när vi samlas återkommer beteendet. Han kopplar ihop det med uppmärksamhet. Smart grabb våran Fighter.

När det kommer till bakbenet som han ska ha något form av Shivering i så blir jag lite fundersam. Det visad han tydligt första dygnet men jag ser mindre och mindre av det. Men så fort han blir osäker dyker det upp. Då drar han upp bak benen i ett högre läge och håller. Sen ställer han ner. Är han fokuserad syns det inte vare sig han backar eller går framåt. När han travar i hagen, trots knöligt underlag, går han rent.

Han har testat oss lite grann. Och när han testar blir han givetvis stor. Att det triggar att gå på banan med 2 stölliga polare som härjar runt i hagen bredvid är inte konstigt.

Det som jag upplever otroligt märkligt är att han är rädd när han testar. Han har hela tiden ögonkontakt när han gör det, han försöker provocera fram en reaktion. Men det går snabbt över. Han beter sig som en häst som blivit tuktad av det hårdare slaget. Han förväntar sig att om han gör på ett speciellt sätt åker han på stryk. Han skaka på huvudet när jag säger till honom på skarpen. Men han ser ut som han väntar sig att jag ska flyga på honom och klappa på honom med repet. Och en del i blicken är frågande och en liten del säger kom igen då..

Han var rätt svullen i bak kotorna när han kom hit. Dock tycker jag att det blir bättre och bättre för varje dag, han är inte alls farligt tjock utan mer en antydan till det.

Han går med täcke på sig ute, inte för att han ska slippa frysa utan för att han ska slippa lägga energi på att hålla värmen och kunna använda den att lägga på hullet i stället. Och han kommer stå med täcke inne när det är kallt. Han står inne själv från ca 16 tiden för att få den vila han behöver och få äta i lugn och ro, då blir det kyligt i stallet.  Så fort dom andra kommer in blir det varmt. Känner dock att han inte ska stå och spänna sig utan kunna slappna av för att det ska bli bra för honom.

På måndag ska jag ringa till kliniken och beställa tid. Dags att stämma av och få veta hur vi ska jobba vidare.

Dag 2 hemma men Prinsen

Standard
Dag 2 hemma men Prinsen

Det här skrevs den 9e Januari 2013

En ny dag för mig och Fighter.

Kommer ut i stallet på morgonen. Dags att fodra och släppa ut.

Som vanligt möts man av gnäggande hästar som nyvaket blinkar i skenet av lamporna.
Går runt och fodrar alla och myser lite. Det andra stallets hästar är redan ute. Funderar på i vilken ordning jag ska släppa ut. Vill att det ska vara genomtänkt och inte triggande och oroande. Fighter får därmed gå ut först. Tar det lugnt och låter honom ta tid på sig. Har vårat gamla arbetsrep så han får space. Det är drygt 3 m långt.

Han stannar vid varje box vi passerar och hälsar på varje häst. Han insuper lukten av dem och står och kliar och gosar med var och en. I går fick han hälsa på alla i den turordning jag tog in dem. Och av någon outgrundlig anledning känns det som han och Elliot känner att dom hör ihop. Märkligt fenomen får jag lov att säga.

När vi kommer utanför stall dörrarna är det fortfarande skumt ute. Vänder honom försiktigt för att stänga bakom oss. Han är osäker. Börjar gå. Han går som om han inte på mycket länge känt snötäckt mark under fötterna. Han reagerar på massor av saker. Stannar, skyggar och söker kontakt. Kollar mig. Ser att allt är lungt och fortsätter trevande framåt. Vi möter Annelie som lägger ut mat. Han skyggar igen. Hör hennes röst och då går det fint igen.

Väl ute i hagen ignorerar han hö högen och börjar gå runt och undersöka det som finns. Mycket att gräva i, lukta på. Kliver på lite is, blir riktigt rädd. Men rör sig förhållandevis obehindrat. Dock kan man konstatera att han har en ordentlig muskelanemi i bakänden. Man kan undra vad det är som lett till detta. Han är 3½ år gammal. Har enligt utsago gått i lösdrift fram till i September då han stallades in. Sedan dess gått ute ca 12 timmar per dygn tillsammans med andra hästar. Har han inte rört sig alls? Han har dessutom inget hull att bygga muskler av så nu gäller det att få upp honom i hull. Men det ska inte vara ett problem.

I dag visade han tydligt att han känner igen oss alla. I går träffade han Lotta. I dag var Annelie och Jonas här. När vi står där tillsammans då börjar han. Lyfter höger fram lite och darrar. Sen visar han överkotnings tendenser. Ett inlärt väl inarbetat beteende som han skaffade sig som liten under senskadan. Han har inte visat detta på hela tiden han varit borta. I dag utlöste vi 4a detta. Och när Jonas kallade honom Mulman så var allt som vanligt.

Han känns nöjd och trygg. Söker kontakt med alla. Både 4 beningar och 2 beningar.
Han får än så länge gå ute fram till 4a snåret på dagarna för han behöver vilan. Och i morgon ska vi boka tid på kliniken för att stämma av allt och se hur vi ska jobba framöver. Har fullt förtroende för våran veterinär.

Jag tror att både jag och Mulman kommer somna ovaggade i kväll. Det är så skönt att ha honom hemma igen. Att se att det inte alls var en bindgalen häst som kom hem som var smärtpåverkad och ohanterbar. Bara en mycket stor bebis som är så kärlekshungrande så hälften hade varit nog. Mina djur söker alltid uppmärksamhet och får det. Den här killen har lidit stor brist på det. Och jag undrar hur det har kunnat bli så himla fel att han satt sådan skräck i folk. Att han känner när han är oönskad förstår jag och då blir han inte trevlig, så är det med de flesta hästar som har lite humör och temperamet.

Nu tar vi det lugnt tills vi fått ett veterinärutlåtande. Sen får vi se hur vi ska jobba vidare för att få honom på banan igen. Med lite kärlek, sysselsättning och mintgodis så löser vi det här.

Jag vill också tacka för alla fina ord och allt stöd, all uppmuntran och alla konkreta råd jag har fått under de senaste månaderna och för att inte tala om det senaste dygnet.

Många har hört av sig och önskat oss lycka till. Jag är kanske korkad men jag kan inte släppa taget när det känns rätt att hålla kvar. Om det visar sig att det tillslut finns saker vi ännu inte vet, ja då tar vi det då. Men det finns så många saker som förklarar senariot.

Hur kan man ex inte se att hans båda framfötter är olika stora? Och då är det mer på höjden än på bredden…

Att han inte har hull nog att bygga muskler av…och är man ca 172 cm hög måste man få ordentligt med mat för att kunna bygga något. Han har varit ganska kraftigt mask angripen innan man faktiskt kollade läget igen, men först struntade i det. Att gå runt med stora mängder blodmask är ingen höjdare och tar hårt. Sen vad det får för konsekvenser vet jag inte. Men det får jag ta reda på.

Att man inte kan se skilland på en artros och pålagringar är också olyckligt. Då det dessutom står klart och tydligt i pappren.

Nu väntar jag på att försäkringen ska komma. Undrar vad som väntar mig i det försäkrings brevet….återkommer om det. Hon har nu i alla fall klippt alla band till honom. Det kom ett mejl i går. ”Har han kommit fram? Har du kopia på insättningskvittot?”

Kanske var det handpenning på nya hästen. Vad vet jag. Men nu struntar hon i hur han mår och hur det går för honom. Det som var viktigt var att få pengar.

Som hon skrev i oktober. Du är en bättre människa än jag. Du vill ge honom en chans. Det orkar inte jag.

Fortsättning följer.

Mitt första inlägg om Mulman

Standard
Mitt första inlägg om Mulman

Jag kommer flytta över mina inlägg om Mulman hit. Det finns några och dom vill jag samla på samma ställe. Det finns ännu mycket oskrivet men jag fyller på var efter.
Det här skrev jag 8 Januari 2013

I dag skulle Elvis ha fyllt 78 år och David Bowie fyller 66 år.

Och jag har fått köpa tillbaka min Mighty Fighter född 2009 e Carêm u NamNam

Han såldes 2010 på hösten till en kvinna i Sundsvall som skulle ha honom som hopphäst. Hon hade ganska höga tävlings ambitioner och hade jobbat hos en av våra stora ryttare & bla varit med över till USA med dennes dåvarande hopphingst. Hon var häst van och rutinerad och hade inga problem med att hantera lite vassa hästar. Jag har följt dem på distans. Fått bilder, lite filmsnuttar och berätteler om hur han utvecklats.

Fighter föddes som sk tåbarn. Han var otroligt stor när han kom ut och hade legat trångt. Så han gick på tårna kan man säga. Pga olyckliga omständigheter så brast senan i höger framben. Den stora senan på framsidan. Det gjorde i sin tur att han inte kunde räta ut benet så han kunde stå på foten.

4 dagar gammal blev han således gipsad. Och det tog tid att rehaba honom. Tuff till tusen var han. Växte så det knakade. Men han blev bra, skickades på hingstbete i Mars och kördes därifrån i September. Han kastreades vet besiktigades och såldes.

Nu står han där ute igen. Jag har med hjälp av min vän Lotta, som var med när det begav sig 2009, lyckats rädda honom från att bli slaktad. Jag har köpt honom osedd. Så när han i dag klev av trailern i Örebro visste jag bara det jag fått höra.

Jag hade framför mig en smärtpåverkad  häst. Med en rörelsestörning i v bakben. Sur, grinig och på gränsen till farlig. En otroligt skarp häst.

Jag orkar inte skriva mer i dag. Jag ska försöka uppdatera mer konkret frammåt.

Mulman

Standard

I dag klockan 11.30 är det 4 år sedan du klev av lastbilen i Örebro.
Jag hade ingen aning om vad som väntade mig.
Du hade varit borta i 3 år.
Mycket hade hänt och du var inte längre värd något. Du var förbrukad och på väg till slakt.

Med gemensamma krafter från goda vänner vars hjärtan du berört på djupet fick vi köpa tillbaka dig. På vinst och förlust.
Jag hade bara muntlig information, lite röntgenbilder och UL bilder.
Inte tillgång till några journaler eftersom dessa följer ägare och inte häst.

Goda vänner fanns där som alltid. Vi åkte och mötte upp bilen i Örebro.
Du kände igen mig direkt. Lugn som en filbunke men mötte inte min blick mer än väldigt kort. Men du stod där, äntligen!

Vi lastade dig på transporten utan några problem och du stod som ett ljus hela vägen hem.
Mitt sorgebarn, min stora kärlek och en av mina största utmaningar.

Alla väntade med spänning och en del med skräckblandad förtjusning.
Du hade blivit omskriven som farlig. Både mot hästar och människor.
Och jag hade ett helt oskrivet blad framför mig.

Redan första dagen fick du besök av några av dina människor som varit med din första tid i livet. Och du kände igen dom också.

Du var så ung, började ditt fjärde levnadsår nu.
Ändå hade du dubbelsidig hovbens inflammation i båda framhovarna och en lindrig artros i höger framknä. Och du var bara insutten. Inte riden.
Mitt hjärta blödde och jag kunde inte annat än att ge dig en chans att bli frisk.

Det visade sig att det här inte bara handlade om fysisk rehab utan även om en mental sådan. Att hitta tillit och glädje i livet. Att lägga rädslor bakom sig.
Och det skulle ta tid, men det hade jag räknat med.

Redan på kvällen tog vi ut dig i paddocken för att du skulle få röra dig lite efter den långa resan. Lotta och jag varvade med att gå med dig. Minsta felaktig rörelse såg du som ett direkt hot och markerade tydligt att du inte tänkte ta skit.
Vi kan bara tacka vår lyckliga stjärna att du kände igen oss och att du kände igen våra kommandon. Det skulle vi ha stor nytta av framåt visade det sig.

Du fick gå ut i hagen samtidigt med dom andra hästarna på morgonen. När du kom ut ur stallet var det som du inte visste hur du skulle göra. Du stod brett isär med alla benen och vaggade fram och tillbaka. Och tårarna rann på mig.
Sakta, sakta, meter för meter gick vi vägen bort till hagen. En bit som normalt tar någon minut tog säkert 15-20 minuter. Du var så osäker.
Du fick hö i hagen, rejält med hö eftersom du var väldigt tunn. Och du fick gå in lagom till em fodringen för att du skulle vila och få äta ett extra mål kraftfoder.
Det här blev en rutin som höll i sig i en månad.
Dag två kom nästa omgång människor med en egen morots säck till dig.
När vi stod där alla vi fyra som jobbat med dig under ditt första levnadsår var det som poletten ramlade ner.
Vi stod i boxen hos dig och plötslig från ingenstans vinklar du ner hoven och kotar över.

Det var som du försökte säga att ”Jag minns er allt och jag är så glad att se just er igen”

Du blev sakta gladare och mer tillfreds. Men du var känslig för andra människors kroppsspråk. Du reagerade på väldigt små saker och visste inte om du skulle försvara dig mot något som skulle hända eller om det var lugnt.
Du var en svår individ och en kraftfull sådan redan som liten. Och nu dryga 170cm över jorden blev du rätt skrämmande när du var osäker.

Vi hade lång väg att gå du och jag. Vi hade många nötter att knäcka och många duster att utagera. Men för var dag gick allt sakta framåt.
Du berikade mitt liv på så många sätt. Och du var värd en andra chans.
Jag kommer aldrig nog kunna tacka dom människor som gjorde detta möjligt.
Och inte heller för allt dom innan gjort för oss.
Vissa människor är bara något utöver det vanliga. Och jag är så tacksam för att just ni har korsat min väg. Ni vet vilka ni är.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Avlastning

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mulman

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mickis och den argsinta hästen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lotta min bästa vän och brorsorna som hälsar för första gången

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi hör ihop ❤

En liten summering

Standard

Så här en tid efter det nya årets intåg.

Året har varit som de flesta år upp och ner.
Jag har som vanligt haft problem med div teknikutrustning men löst nästan allt. Kvar återstrå kameran som jag ska diskutera i morgon om allt går som jag tänkt mig.
Jag har fått en ny stjärna på min stjärnhimmel. Dom börjar bli väldigt många nu.

Förhoppningsvis får jag då även hämta mina glasögon som återigen gått sönder.
Jag har tidigare bra erfarenhet av SKAGAs bågar men den här verkar inte vara den bästa av dem. Irriterande.

Jag har mejlat både Direktören för IVO och Region mitts chef utan att få några svar.
Men skam den som ger sig.
Har lite alternativa idéer i alla fall. Vi får se vad det blir.
Löf har i alla fall begärt in aktuella dokument.

Jag har startat upp ett större projekt under December månad. Vi får se om jag ror det i hamn.
Har lite tankar runt jobb och timanställning också som jag ska undersöka inom snar framtid.

Har varit i kontakt med två hyresvärdar och hoppas och ber att jag ska slippa den här skitlägenheten snart. Medicinerna är inte alls bra i längden. Och att bo i skit ska ingen göra. Tack ÖBO för att ni lyssnar och tar till er vad era hyresgäster säger.

Har haft en ytterligare dispyt med grannarna om att deras barn hoppar i golvet.
Nyårsafton 5 timmar. Några nätter innan höll dom på till 02 och började runt 12.
Dom står förmodligen i sängarna och hoppar ner i golven bla.
Det här är mer regel än undantag.

Det är sånt jag bara ska gilla och acceptera enligt mamman till barnen. Är det inte så att dom firar nyår så är det fredag kväll, lördag kväll, lov eller något annat.
Att jag vill sova på nätterna bryr dom sig inte ett smack om! Nu kommer jag systematiskt ringa störningsjouren i stället.

Har också funderat mycket runt fyrverkerier. Det skrämmer både djur och människor och ÄR begränsat till vissa tider vilket folket skiter i och kör ändå.

I år har väl ingen missat att det gått totalt över styr på flera platser i landet.Och jag kan bara instämma med att det är dags att förbjuda skiten.
Det skrämmer slag på folk och fä, det förorenar luft och natur.
Och för att inte tala om all skit som det lämnar efter sig.

Det har blivit någon ny anda i vårat land. Allt skit du har med  dig ut, det kan du släppa där du står och låta någon annan städa upp.
Samma sak med sopor och återvinning.
Det är någon annans arbete att vika ihop kartongen så den går att stoppa in i hålet på återvinningen. Bättre att slänga alla kartonger på marken.
Lathet är fortfarande inget handikapp!!

Apropå det så var jag ute på Marieberg dagarna efter jul.
Där finns otaliga parkeringsplatser runt köpcentret och det kostar inte ett dugg.
Sen finns det några utvalda Handikapp platser. Eftersom Lathe inte är ett handikapp så var Q-park framme och lappade bilen. En nota jag gissar gick på 1000-1200 kr.
Den mellandagsrean blev nog inte så billig trots allt.
15747770_10154770308368815_1350016922903303220_n

Året har som det flesta år kantats av både glädje och sorg. En hel den frustration och mycket allergi.
Jag har utmanat mig själv och känner mig nöjd med det.

Jag hoppas och tror att 2017 ska bli ett bra år och ge många nya möjligheter och bekantskaper.
Jag ska försöka ta tag i sånt jag saknat och träffa människor jag saknat.
Det är inte  helt lätt att få till tiden men tiden är inte för evigt.

Och som vanligt känner jag att ett hus i skogen långt ut dit inte ens vargarna hittar vore en passande hemvist för mig.

Vem vet vad året har med sig. En sak är säker i alla fall.
Murphys lag kommer att göra sig påmind även detta år.
Jag kan leva med det.
Jag kommer träffa många nya människor och säkert utmana mig själv mer.
Rapporter lär väl komma under resans gång.

Önskar er alla ett fantastiskt 2017

Klart slut varulvstjut!