Category Archives: Gamla minnen

Slutet på en Epok i livet

Standard
Slutet på en Epok i livet

Ibland måste man göra någon form av avslut och gå vidare.
I dag har jag avlsutat en epok i mitt liv. 

Oktober 1990 köpte jag min första egna häst.
Ella Bella. 
Hon var 13 år gammal och 172 cm över jorden. Fötter som en Ardenner och sinne som en hmm ja en smart dam av mycket fin klass. Och ett hjärta av guld.
Vi blev ett med varandra efter att ha haft ett tufft första år, där alla gränser skulle testas och utvärderas.
Där tillit och ömsesidig respekt var A & O 
Hon blev min vapendragare och jag fick lära mig mycket av henne.

Mariella som hon egentligen hette var född 1977 och e Marino ue Thoddhurst XX
Hon öppnade en helt ny värld för mig. Hon var nog min mentala räddning många gånger när allt ställdes på sin spets.
Hon var vänligheten själv även om hon hade en räv bakom örat.
Men man var allt trygg med henne. 

Skärtorsdagen 1997 hade jag precis gått på mitt skift på morgonen när jag fick ett telefonsamtal från en av tjejerna i stallet. 
Ella var skadad och jag var tvungen att komma pronto.
Tjejen som ringde var en mycket rutinerad hästtjej och jag fattade snabbt att det var allvar.
Den dagen minns jag minut för minut. 
Vanmakten, rädslan, sorgen, förtivlan och smärtan.
Det är dom gångerna man undrar varför man håller på med hästar när man inte bara kan bära iväg med dom och svänga in på en klinik.

Våran veterinär var på semester och den enda som fanns tillgänglig kunde inte häst alls.
Efter mycket om och men fick jag vid lunch tag i Djurabulancen som då höll till i Avesta.
Dom kom ner och hämtade oss och körde oss till Strömsholm.
Fanstastiska människor som verkligen kunde sin sak. Och som även kunde hantera en chockad och halvt hysterisk djurägare.
Kl 20 samma kväll fick Ellabella avlusta sina dagar. 
Men hon har lämnat mycket fantastiska minnen efter sig.

Ironiskt nog så avslutar jag min hästepok idag.
Inte på samma drastiska vis utan genom att lämna en fantastisk indivd vidare till en ny ägare.
Någon han kan utvecklas med och verkligen bonda med.
Jag tror att det här kan bli väldigt bra även om det känns vemodigt.
Livet blir inte alltid som man tänkt att det ska bli.
Ärligt så blir det nog allt annat än man har tänkt sig.
Med det säger jag inte att det inte är bra. Bara väldigt annorlunda och kaske inte fullt så mycket rosa fluff och räckmackor som man kanske skulle kunna önska.

Nu har jag för första gången sedan 1990 lämnat alla staffettpinnar vidare till andra människor.
Jag följer med på avstånd och hoppas och tror att det här bli bra.


Bilden är inte perfekt men visar vilken mentalitet han har.
En udda häst som man fullt ut måste förtjäna.
Lyckas man med det har man en vän och vapendragare för resten av livet.

Tack alla som gjort det här möjligt.

Första veckan har gått

Standard
MÅNDAG, 14 JANUARI, 2013, 00:23

I  morse blev jag ut ringd till stallet. Min stora drummel hade rullat fast under natten men tagit sig loss. Dock satt en fot i dörren, alltså sparkat i den, så det krävdes hammare och stämjärn för att kunna öppna den. Kändes bra att kunna konstatera att hästen dock var oskadd och rätt obekymrad. Trots att det var hans dåliga bakben han använt för att trycka ut dörren. Det syntes för tån var välpolerad. Han tyckte det var rätt trevligt att jag kom ner och gav honom lite uppmärksamhet så där på morgonkvisten.
Passade på att kolla över mina andra huliganer och släppa ut dem också.

Mulman sköter sig finfint. Han är artig och trevlig och vill gärna gosa. Har inga som helst problem med att umgås med människor och hästar vad vi hittills kunnat se. Det känns otroligt bra måste jag säga.

Vid lunch var det då dags igen. Therese som hade fodringen ringde och sa att Mulman var blodig på en framfot, så det var bara att kliva ut i kyla och kontrollera.

Mycket riktigt hade hans lilla dans och blåsnummer för rådjuren gett honom ett broddtramp på ena ballen. Det var bara att gå in och hämta lite prylar för sår rengöring.

Han är rolig, för han står och försöker hjälpa till med mulen när man ska tvätta. Och sen lyfter han foten, precis som han säger ”här matte, blir det bra så här högt”. Den skarpa häst jag sägs ha köpt tillbaka står alltså i hagen utan grimma och är alldeles förtvivlat tjänstvillig när det skall tvättas sår. När allt är klart blir han allt besviken över att jag går.

Det vanliga passer i stallet med mockning och vatten och hö fixade jag delar av innan 4a. Då fick han som vanligt komma in för att få äta och vila. Han gillar det nu. Har inga problem med att han är själv.

Fick hjälp av Eva med att fylla vatten och borsta Sotis. Det är så gött när man får lite hjälp då och då. Hon är bra med djuren Eva och är inte rädd för att ta tag i saker. Uppskattar hennes hjälp enormt mycket.

Sen var det dags för Mulmans sår rengöring inne. Han står rätt snällt på gången. Vill inte sätta fast honom ännu då jag inte alls vet vad han har upplevt och vill inte trigga igång saker i onödan. Han hjälpte lika bred villigt till när jag skulle tvätta denna gång och är väldigt glad över alla människor som hela tiden pratar med honom. Man riktigt ser hur denna stora häst står och myser. Då blir jag varm i hjärtat.

Är så otroligt glad över att ha honom hemma igen. Att han undslapp slakt. Ännu har vi inte mött veterinären men det ska vi snart se till att göra. Det ska bli intressant att höra hans utlåtande.

Sen fick även Grå sig en omgång med lite sårtvätt. Han kan då rakt inte hålla rätt på broddade fötter så det är sår högt och lågt. Blir så trött.

Nu måste jag beställa en burk Vegebom igen. Knappt halva burken kvar och det lär gå fort om det ska fortsätta så här.  Nu är det dags att sluta för i dag. I morgon är en ny dag.

Ha det gött där ute!

Mitt första inlägg om Mulman

Standard
Mitt första inlägg om Mulman

Jag kommer flytta över mina inlägg om Mulman hit. Det finns några och dom vill jag samla på samma ställe. Det finns ännu mycket oskrivet men jag fyller på var efter.
Det här skrev jag 8 Januari 2013

I dag skulle Elvis ha fyllt 78 år och David Bowie fyller 66 år.

Och jag har fått köpa tillbaka min Mighty Fighter född 2009 e Carêm u NamNam

Han såldes 2010 på hösten till en kvinna i Sundsvall som skulle ha honom som hopphäst. Hon hade ganska höga tävlings ambitioner och hade jobbat hos en av våra stora ryttare & bla varit med över till USA med dennes dåvarande hopphingst. Hon var häst van och rutinerad och hade inga problem med att hantera lite vassa hästar. Jag har följt dem på distans. Fått bilder, lite filmsnuttar och berätteler om hur han utvecklats.

Fighter föddes som sk tåbarn. Han var otroligt stor när han kom ut och hade legat trångt. Så han gick på tårna kan man säga. Pga olyckliga omständigheter så brast senan i höger framben. Den stora senan på framsidan. Det gjorde i sin tur att han inte kunde räta ut benet så han kunde stå på foten.

4 dagar gammal blev han således gipsad. Och det tog tid att rehaba honom. Tuff till tusen var han. Växte så det knakade. Men han blev bra, skickades på hingstbete i Mars och kördes därifrån i September. Han kastreades vet besiktigades och såldes.

Nu står han där ute igen. Jag har med hjälp av min vän Lotta, som var med när det begav sig 2009, lyckats rädda honom från att bli slaktad. Jag har köpt honom osedd. Så när han i dag klev av trailern i Örebro visste jag bara det jag fått höra.

Jag hade framför mig en smärtpåverkad  häst. Med en rörelsestörning i v bakben. Sur, grinig och på gränsen till farlig. En otroligt skarp häst.

Jag orkar inte skriva mer i dag. Jag ska försöka uppdatera mer konkret frammåt.

Mulman

Standard

I dag klockan 11.30 är det 4 år sedan du klev av lastbilen i Örebro.
Jag hade ingen aning om vad som väntade mig.
Du hade varit borta i 3 år.
Mycket hade hänt och du var inte längre värd något. Du var förbrukad och på väg till slakt.

Med gemensamma krafter från goda vänner vars hjärtan du berört på djupet fick vi köpa tillbaka dig. På vinst och förlust.
Jag hade bara muntlig information, lite röntgenbilder och UL bilder.
Inte tillgång till några journaler eftersom dessa följer ägare och inte häst.

Goda vänner fanns där som alltid. Vi åkte och mötte upp bilen i Örebro.
Du kände igen mig direkt. Lugn som en filbunke men mötte inte min blick mer än väldigt kort. Men du stod där, äntligen!

Vi lastade dig på transporten utan några problem och du stod som ett ljus hela vägen hem.
Mitt sorgebarn, min stora kärlek och en av mina största utmaningar.

Alla väntade med spänning och en del med skräckblandad förtjusning.
Du hade blivit omskriven som farlig. Både mot hästar och människor.
Och jag hade ett helt oskrivet blad framför mig.

Redan första dagen fick du besök av några av dina människor som varit med din första tid i livet. Och du kände igen dom också.

Du var så ung, började ditt fjärde levnadsår nu.
Ändå hade du dubbelsidig hovbens inflammation i båda framhovarna och en lindrig artros i höger framknä. Och du var bara insutten. Inte riden.
Mitt hjärta blödde och jag kunde inte annat än att ge dig en chans att bli frisk.

Det visade sig att det här inte bara handlade om fysisk rehab utan även om en mental sådan. Att hitta tillit och glädje i livet. Att lägga rädslor bakom sig.
Och det skulle ta tid, men det hade jag räknat med.

Redan på kvällen tog vi ut dig i paddocken för att du skulle få röra dig lite efter den långa resan. Lotta och jag varvade med att gå med dig. Minsta felaktig rörelse såg du som ett direkt hot och markerade tydligt att du inte tänkte ta skit.
Vi kan bara tacka vår lyckliga stjärna att du kände igen oss och att du kände igen våra kommandon. Det skulle vi ha stor nytta av framåt visade det sig.

Du fick gå ut i hagen samtidigt med dom andra hästarna på morgonen. När du kom ut ur stallet var det som du inte visste hur du skulle göra. Du stod brett isär med alla benen och vaggade fram och tillbaka. Och tårarna rann på mig.
Sakta, sakta, meter för meter gick vi vägen bort till hagen. En bit som normalt tar någon minut tog säkert 15-20 minuter. Du var så osäker.
Du fick hö i hagen, rejält med hö eftersom du var väldigt tunn. Och du fick gå in lagom till em fodringen för att du skulle vila och få äta ett extra mål kraftfoder.
Det här blev en rutin som höll i sig i en månad.
Dag två kom nästa omgång människor med en egen morots säck till dig.
När vi stod där alla vi fyra som jobbat med dig under ditt första levnadsår var det som poletten ramlade ner.
Vi stod i boxen hos dig och plötslig från ingenstans vinklar du ner hoven och kotar över.

Det var som du försökte säga att ”Jag minns er allt och jag är så glad att se just er igen”

Du blev sakta gladare och mer tillfreds. Men du var känslig för andra människors kroppsspråk. Du reagerade på väldigt små saker och visste inte om du skulle försvara dig mot något som skulle hända eller om det var lugnt.
Du var en svår individ och en kraftfull sådan redan som liten. Och nu dryga 170cm över jorden blev du rätt skrämmande när du var osäker.

Vi hade lång väg att gå du och jag. Vi hade många nötter att knäcka och många duster att utagera. Men för var dag gick allt sakta framåt.
Du berikade mitt liv på så många sätt. Och du var värd en andra chans.
Jag kommer aldrig nog kunna tacka dom människor som gjorde detta möjligt.
Och inte heller för allt dom innan gjort för oss.
Vissa människor är bara något utöver det vanliga. Och jag är så tacksam för att just ni har korsat min väg. Ni vet vilka ni är.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Avlastning

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mulman

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mickis och den argsinta hästen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lotta min bästa vän och brorsorna som hälsar för första gången

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi hör ihop ❤

När en enkel resa går över styr

Standard

I dag har jag tillbringat dagen på Eklunda Stuteri där Eklunda Open gick av stapeln.
Ett otroligt välordnat arrangemang som du kan läsa mer om här Eklunda Stuteri

Jag har ridit sedan jag var 8 år till min mors förskräckelse. Jag tror inte att hon en enda gång var och tittade.
Oktober 1990 köpte jag min första häst.

Jag läste inte startlistorna innan jag åkte, för det kom annat emellan.
När allt drog igång var inte alla hästar på plats så jag gick ut och försökte få en överblick och se vilka man kunde få in tidigare.
Och mitt på gårdsplan möter jag en gammal vän.
Camilla har jag känt sedan jag var 14 år då hon var tillsammans med min kusin.
Hon blev snabbt som en storasyster och drog nog runt på mig en hel del. Och vår vänskap har varit solid.
Nu är det många år sedan vi täffades men vi har haft sporadisk kontakt.
Så mötet gjorde min dag.
Givetvis kom det upp en kokande gryta av minnen.
Ett av dessa har jag skrattat åt många gånger. Och gör så än i dag.

Camilla utbildade sig till Agreonom och gjord sin praktik på en gård i Skåne om jag minns rätt. När hon var i skåne köpte hon sin första häst Imra som hittade längre upp i landet.
Att det skulle bli starten på en lysande avelskarriär var det nog ingen av oss som tänkte på då.
Jag skulle få följa med Camilla och träffa Imra för första gången efter att hon kommit hem från Skåne. Imra var vid det laget uppstallad i Vallentuna.
Efter skulle vi äta middag hos min moster.
Vi begav oss till Stockholm södra, köpte biljetter till tåget och gick ut på perrongen.
Vi hade inte setts på ett tag och stod och pratade om allt som hänt sedan sist.
Sen började vi undra var tåget var och vips börjar tåget på perrongen bakom att rulla.
Vårat tåg! Vi sprang och var nära att försöka hoppa på i farten men sansade oss.

Vad göra nu? Vi kollade upp när nästa tåg skulle gå. Gav oss sedan iväg till tunnelbanan, köpte biljett och åkte till T-Centralen för att handla en present till moster. Tror att vi köpte en fruktkorg och lite choklad.
Sen ska vi ta tunnelbanan tillbaka.
Då blir jag stoppad i spärren och killen säger att biljetten är ogiltig.
Både jag och Camilla frågade hur det ens är möjligt. Vi köpte den ju för mindre än en timme sedan.
Killen svarar att det är fel datum på den. VA?? Vaddå fel datum?
Jo den är stämplad i morgon!
VA VA VA?  I morgon, men det har ju inte varit, det är ju fel!
Jag lovar, vi stod och argumenterade med spärrvakten i säkert 10 minuter innan han insåg orimligheten och släppte igenom oss.

Vi kommer tillbaka till Stockholm Södra och samma sak uppstår även där.
SUCK liksom!
När vi kommer upp på perrongen så tittar vi NOGA var just vårat tåg går.
Vi tom dubbelkollar.
Tåget står innen på perrongen och lagom när vi kliver upp på rätt perrong så börjar det att rulla. Vi fick panik, klockan var ju inte dags än.
Vi lägger benen på ryggen och springer allt vi har och hoppar på i farten.
Kliver in i vagnen med andan i halsen och dimper ner på varisitt säte.

Så tittar vi oss omkring. Vi är helt ensamma. Det är verkligen bara jag och Camilla på tåget. Och det rullar inte iväg i tänkt riktning utan rakt ut på bangården.

MEN HALLÅ! VAD ÄR DET SOM HÄNDER?
Tåget stannar och vi känner oss helt förvirrade och lätt stressade.
Då kliver det på en konduktör, han stirrar på oss med frågande blick.
Sen säger han att man måste vänta med att kliva på tåget tills det står på perrongen.
Så här kan ni inte göra!

SÅ HÄR? Men vi klev på när det stod på perrongen. Det var väl inte vårt fel att tåget gick tidigare eller?
Han stirrar på oss som om vi kom från en annan planet.
Att tåget lämnat perrongen berodde på att man skulle koppla på lite fler vagnar innan avgång upplyste han oss om.
Snäll som han var lät han oss sitta kvar. Eller snäll? Han insåg nog att det var förenat med livsfara att släppta ut oss på bangården för en stilla promenad tillbaka till perrongen för att invänta tåget.

Vi kom ut till hästen lagom när mörkret fallit. Men vad gjorde det?
Vi kom givetvis något sent till middagen men moster fick sig ett gott skratt.

Tänk vad en enkel resa kan bli något man sent skall glömma.
Återigen skrattar jag gott åt minnet.
Vilket år det var är jag inte helt säker på men gissningsvis 1979-80

Många år senar har jag fortfarande kvar en fin vän som jag värderar högt.