Monthly Archives: september 2016

Im back for now

Standard

Ja då var jag väl här igen då.
Gör just allt och inget.
Får lite saker ur händerna men just nu står det mesta stilla.
Kroppen är hyggeligt kass och jag försöker hitta vägar att få ordning på det.
Botoxen denna gång har hjälpt på så vis, att jag inte har den konstanta huvudvärken. Migränen är av lättare sort men jag vaknar med den var morgon.
Det tycks som om spänningarna har flyttat en del på sig. Just nu är käkarna hårt utsatta och jag biter sönder tänderna rejält. Bettskena kan jag inte använda då den triggar migränen. Alltså lite Murphys lag igen.

Men som läkaren sa. Botoxen kommer inte ta bort all migrän utan bara lindra den.
Och när jag inte har migrän så har jag ingen huvudvärk alls. Det är ett stort plus i kanten.

När det kommer till höften så lever även den sitt eget liv. Men det är lika bra att allt jävlas samtidigt.
Har ju fått min lilla feedback från undersökningarna jag gjorde i somras och det är väl inte helt positivt och inte helt negativt.
Det finns förkalkningar som säkert är det jag upplever skaver.
Jag får väl klappa mig själv på axeln för att enträget och duktig tränat upp en liksidighet i muskelmassa helt utan hjälp från någon.
Man lär sig mycket som hästägare och ryttare.

Kan man göra något för att förbättra rådande situation? Nope!
Drömma kan man ju alltid få göra ett tag.
Det finns tydligen inte heller några ”döda” muskler som man bör beakta.
Alla muskler lever om än i sisådär skick. Placeringen är ganska mycket annorlunda än ursprunget men ja, dom finns ju i alla fall.

Jag har lite kompletterande frågor som jag hoppas få svar på också.

Så kan vi även dra det där varvet med ÖBO.
Det här är ett enda stort skämt.
Dom har åtgärdat det EN del i förläggandet man fått.
Man har bytt sparklister i köket. Samtidigt valde jag då att byta den ganska äckliga mattan i köket. Jag meddelade 2 v innan när mattläggaren skulle komma. Ändå fick jag ringa två dagar innan och stöta på för att få bort socklarna innan mattläggaren kom.
Heja  liksom.

Mår jag bättre? Nå jag blev av med den högen med mögel som var under ena skåpet.
Man har väl tappat något flytande som runnit in under skåpet och det hade möglat.
Även baksidan av listen var möglig. Så nog finns det mer saker här jag inte tål än detta.

Har ställt frågan när dom ska åtgärda de fogar och den fukt man funnit i badrummet, men givetvis får jag inget svar.
Jag har nu för andra gången på tre veckor felanmält ytterdörren.
Nu är dörren inte bara otät utan ven lite lagom skev.
Den hänger i gångjärnen, handtaget är rejält glapp och det lossnar delar från låset.
Händer det något?? NÄÄÄÄÄÄÄÄ
Jag vaknar så fort någon går i porten eller öppnar en ytterdörr eftersom det låter som någon är inne hos mig. Lite lätt lyhört.
Jag hör allt folk säger i trappen och förutsätter att allt jag säger här inne hörs ut i trappan.

Inte nog med detta. Man håller på att byta tak på husen.
Man har skickat ut små lappar om att det kan vara lite bullrigt i samband med det.
Hmmm
Jo en dag stod slamsugbilen här från 7 på morgonen till 16 på em.
Jag och en granne var hemma hela den dagen. Det dånade inomhus. Helt galet.
Jag hade trott att jag skulle kunna arbeta den dagen och ringa en del viktiga samtal.
Men det gick inte pga det höga ljudet.
Nej jag skojar inte. Jag har faktiskt spelat in det.
Och inte en chans att ÖBO skulle komma på tanken att meddela sina hyresgäster att det här kommer att hända. Jag bor inte högst upp i huset där man jobbade, ändå vibrerade det så pass att filtret till fläkten åkte ut med en smäll.

Jag börjar inse att ÖBO inte har sina hyresgäster i fokus utan dom skiter i oss.
Dom anser nog kort och gott att vi är så beroende av dom så vi ska bara gilla läget.
Jag har varit så pass dålig i en dryg månad nu så jag har inte orkat driva några processer.
Ska ringa hyresgästföreningen igen så dom får hjälpa mig.
Det här måste bli tydligt och komma ut.
Om det bara vore att byta lägenhet så skulle jag göra det i en grisblink.
Men för mig är det ett näst intill oövervinnerligt göra som jag inte ens orkar tänka på.
Men för var dag det blir kallare så tänker jag mer.
Det har varit raggsocks tid här hemma i en dryg månad nu.
Draget i lägenheten är inte att leka med.

Jag ska blir gnagare i mitt nästa liv tror jag.

20545_274558313814_2264013_n

Annonser

I morgon smäller det

Standard

Då får jag veta vad man kommit fram till angående min höft.

Att jag har problem är varken konstigt eller svårt att förstå.
Dock får jag nu för första gången veta hur omfattande skadan är.

Har ju redan i våras fått en del svar som jag egentligen inte hade velat ha.
Jag hade önskat att vården gjort det som var möjligt i stället för att helt sonika strunta i det.
Det trots att jag upprepade gånger frågade.

Jag ska väl iof vara väldigt glad för att det trots allt gick så bra som det gjorde.
Hade jag inte haft in säkerhetsväst på mig så kanske jag inte ens hade suttit här i dag.
Vem vet.

Så här såg det ut efter en knapp vecka.

blamarke

Nu håller jag tummarna för att det går att rädda några strukturer.

Ocker! och Evidensia? mfl

Standard

Det har länge varit vida känt att de riskkapital ägda djurklinikerna är vida dyrare än andra kliniker.
För en tid sedan skrev Ponnymamman Ulrika ett inlägg som fick mer än ringar på vattnet och som fått Evidensias ledning att gå i taket.
Många försvarstal har hållits, mycket skit har kastats från Evidensias sida.
Men dom har inte mycket att komma med mer än tomma ord.
Att Ulrika sen inte fick besöka dem som journalist utan bara i egenskap av hästägare gjorde det hela ännu mer pinsamt.
Du kan läsa första inlägget här: Evidensia

Om du nu ändå läser hennes inlägg så fortsätt att läsa uppföljningarna och varför inte helt enkelt följa henne.
Hon ger oss en klar och väldigt rak syn på vad det innebär att vara hästägare.
Hon skippar allt lulllull och kör med raka rör.
Det är den krasas verkligheten som vi lever i och den är varken särdeles glamourös eller skimrande. Snarare kantad av smuts, slit och tårar.
Men även en  hel del lyckorus.

I dag har Tidningen Ridsport publicerat en artikel om en privatperson som varit på Evidensia med sin häst.

SVERIGE  Hästens operationer och vistelse på Evidensias djursjukhus i Strömsholm blev en ekonomisk chock för Maria Young Shing. Nu har hon jämfört kostnaderna med vad det hade kostat på en annan klinik. ”Vi känner oss lurade, men framförallt ledsna. Nu vill jag informera andra om skillnaderna” säger Maria till Ridsport.”
Chockfaktura ledde till egen prisjämförelse

Det är så här det ser ut för alla djurägare.
Väljer du ett av riskkapitalbolagen får du betala där efter.
Men är det rimligt?
Gäller inte lagen om ocker även här?
Ocker

Jag har genom åren så långt det bara varit möjligt hållit mig så långt ifrån dessa bolag jag kunnat. Och än så länge har jag inget kundkort hos någon av riskkapitalbolagen.
Men nu är det väl ändå dags för myndigheterna att börja granska det här??!

Det gäller faktiskt inte bara djursjukvård.
Det gäller vår svenska välfärdsvård också.
Där folk faktiskt nästan stryker med för att bla Capio ska tjäna grova pengar på patienter och skattebetalare.

Det är dags att vakna nu folket!!

 

Livet är en katastrof!

Standard

Ja så kan man nog många gånger se det.
Det är inte jag som myntat uttrycket utan något min mors granne brukar säga.
Vi har alla olika erfarenheter med oss och skapar eller ska jag säga, blir serverade flera.

Ibland undrar jag hur folk verkligen ser på mig.
Jag är en negativ pessimist som alltid har massa problem.
Det får jag höra då och då.

Hmm ja kanske det. Fast jag ser det inte så personligen.
Men jag har inte åkt räckmacka genom livet, det är ett som är säkert.

Är det mitt fel att jag råkade tacka ja till en lägenhet som visade sig ge mig allergiska problem? Eller att dörre glipar så jag ser trapphuset? Eller att det är sådant satans drag i lägenhenten så jag redan i mitten av augusti fick rota fram raggsockor och ullvärmaren till nacke och ett gäng fleece tröjor.
Klart det är mitt fel. Jag hade ju kunnat vänta och tacka ja till en annan lägenhet.
Varför var jag tvungen att välja just den här??
Självklart valde jag en lägenhet som jag andade var åthelvete! Eller inte.

Ja och det är givetvis mitt fel att jag råkade bli stämplad med bästföredatum och därmed felbehandlad efter olyckan. Att jag faktiskt hade kunnat ha en fungerande lårmuskel och massa andra mjukdelar som man valde bort åt mig. Och betryggande talade om att det inte gick att göra något åt en sådan skada.
Fast, det hade gått i ett annat landsting med facit i hand.Men nu är det försent.

Klart det var mitt fel som råkade ut för olyckan iom att jag satte mig på hästen den där dagen. Och i helt fel ände av Sverige dessutom.

Det är även mitt fel att jag söker för andnignsproblematiken pga luften i lägenheten och möter en ganska knepig läkare som i största allmänhet beter sig korkat.
Efter att ha funderat ett par måndader drar jag ut en journalkopia.
Det är väl bara jag som kan få en diagnos av en öronnäsahalsläkare som kräver gastriska och psyskiska besvär?!  Som inte har det minsta lilla med mina problem med andningen och svullnad i halsen.  Självklart är det mitt fel att jag får en sådan diagnos.
Sånt händer bara mig….
För att jag är vaddå? Negativ och pessimistisk?

Jag kan göra den här listan hur lång som helst.
Jag tänker inte ta på mig  någon form av offerkofta. Det är inte min grej.
Men antingen sitter jag ner i båten och låter andra ro mig hit och dig. Eller så styr jag själv. Jag tar mitt ansvar och mina konsekvenser.
På ont och gott. Men jag försöker inte leva mitt liv friktionsfritt.
Jag försöker leva och överleva. Jag försöker lära mig nya saker och utaman mina sinnen.
Och ibland försöker jag bara överleva.

För ibland kommer verkligheten ikapp. När man ser sig själv i vitögat och faktiskt inser att man är på väg att tappa greppet. På väg utför.
Och man har inte rätt roder för att hålla båten på rätt köl i stormen.

När man inser att man faktiskt fysiskt rasar lite mer för varje dag. Och du kan inte stoppa processen. För det saknas verktyg och resurser i verktyglådan.
Rädslan för var det ska sluta. Var och hur får jag stopp på det?
Balansen är inte helt enkel.

Jag behöver en paus från livet, från vardagen och från mig själv.
Hur får man det?
Var hittar man den där moroten och motivationen igen?
När det enda man egenlign vill är att sitta på en öde ö och höra vågorna piska mot klipporna och vinden slita i träden.
IbIand kommer livet ikapp en lite för mycket och lite för häftigt för att det ska vara bekvämt och lätt att hitta rätt.

Det blir mer som en stor fet käftsmäll som resultat  när man lyckats snubbla på den där jävla mattkanten som man visst fanns där, men undvikit länge nog.

Allt för länge.
För vissa saker lär man sig aldrig någonsin att hantera.
Ibland kommer livet ikapp och det är jävligt obekvämt.

IMG_20160419_153548