Tag Archives: hästar

Slutet på en Epok i livet

Standard
Slutet på en Epok i livet

Ibland måste man göra någon form av avslut och gå vidare.
I dag har jag avlsutat en epok i mitt liv. 

Oktober 1990 köpte jag min första egna häst.
Ella Bella. 
Hon var 13 år gammal och 172 cm över jorden. Fötter som en Ardenner och sinne som en hmm ja en smart dam av mycket fin klass. Och ett hjärta av guld.
Vi blev ett med varandra efter att ha haft ett tufft första år, där alla gränser skulle testas och utvärderas.
Där tillit och ömsesidig respekt var A & O 
Hon blev min vapendragare och jag fick lära mig mycket av henne.

Mariella som hon egentligen hette var född 1977 och e Marino ue Thoddhurst XX
Hon öppnade en helt ny värld för mig. Hon var nog min mentala räddning många gånger när allt ställdes på sin spets.
Hon var vänligheten själv även om hon hade en räv bakom örat.
Men man var allt trygg med henne. 

Skärtorsdagen 1997 hade jag precis gått på mitt skift på morgonen när jag fick ett telefonsamtal från en av tjejerna i stallet. 
Ella var skadad och jag var tvungen att komma pronto.
Tjejen som ringde var en mycket rutinerad hästtjej och jag fattade snabbt att det var allvar.
Den dagen minns jag minut för minut. 
Vanmakten, rädslan, sorgen, förtivlan och smärtan.
Det är dom gångerna man undrar varför man håller på med hästar när man inte bara kan bära iväg med dom och svänga in på en klinik.

Våran veterinär var på semester och den enda som fanns tillgänglig kunde inte häst alls.
Efter mycket om och men fick jag vid lunch tag i Djurabulancen som då höll till i Avesta.
Dom kom ner och hämtade oss och körde oss till Strömsholm.
Fanstastiska människor som verkligen kunde sin sak. Och som även kunde hantera en chockad och halvt hysterisk djurägare.
Kl 20 samma kväll fick Ellabella avlusta sina dagar. 
Men hon har lämnat mycket fantastiska minnen efter sig.

Ironiskt nog så avslutar jag min hästepok idag.
Inte på samma drastiska vis utan genom att lämna en fantastisk indivd vidare till en ny ägare.
Någon han kan utvecklas med och verkligen bonda med.
Jag tror att det här kan bli väldigt bra även om det känns vemodigt.
Livet blir inte alltid som man tänkt att det ska bli.
Ärligt så blir det nog allt annat än man har tänkt sig.
Med det säger jag inte att det inte är bra. Bara väldigt annorlunda och kaske inte fullt så mycket rosa fluff och räckmackor som man kanske skulle kunna önska.

Nu har jag för första gången sedan 1990 lämnat alla staffettpinnar vidare till andra människor.
Jag följer med på avstånd och hoppas och tror att det här bli bra.


Bilden är inte perfekt men visar vilken mentalitet han har.
En udda häst som man fullt ut måste förtjäna.
Lyckas man med det har man en vän och vapendragare för resten av livet.

Tack alla som gjort det här möjligt.

Något för alla djurägare att läsa

Standard

Det här är den nakna sanningen.
Riskkapitalbolagens intåg på marknaden kostar djurägare dyra pengar.
Den enda som vinner på detta är bolagen.
Det går ut över kunniga veterinärer och djursjukvårdare som är anställda i bolagen.
Dom är verktyg i bolagens hierarki men försvarar givetvis sin arbetsgivare.

Vi djurägare får betala fantasisummor för vård av våra djur och inte ens när djursjukhusen gör fel står dom för notan.

Försäkringsbolagen är inte heller en spelare att räkna bort i den här härvan.
Jag får två olika priser om jag har ett djur försäkrat eller oförsäkrat.
Och försäkringarna har blivit mindre och mindre tillförlitliga.
Att debatten kommer upp är så bra. Många gör nu sina röster hörda och det behövs en rejäl förändring. Själv bojkottar jag dom stora klinikerna som ägs av riskkapitalbolagen.
Och den dagen jag inte har något annat val kommer jag slita mitt hår.
Det är en otroligt negativ utveckling för alla djurägare.

Läs den alldeles rykande färska artikeln i SvD här!
Djurägare larmar om skyhöga priser hos riskkapitalister

Här har du även riktigt bra artiklar skrivna av Ulrika The real PONNYMAMMAN

Nej tack, jag vill inte ha någon försäkring

Djur snart bara för rika, varför tiger försäkringsbolagen

Evidensias veterinärer kan puckla på mig bäst de vill! Debatten behövs!

För den som vill läsa mer finns det en hel del att läsa och lära sig om.

Stick inte huvudet i sanden! Det här är viktigt!

Första veckan har gått

Standard
MÅNDAG, 14 JANUARI, 2013, 00:23

I  morse blev jag ut ringd till stallet. Min stora drummel hade rullat fast under natten men tagit sig loss. Dock satt en fot i dörren, alltså sparkat i den, så det krävdes hammare och stämjärn för att kunna öppna den. Kändes bra att kunna konstatera att hästen dock var oskadd och rätt obekymrad. Trots att det var hans dåliga bakben han använt för att trycka ut dörren. Det syntes för tån var välpolerad. Han tyckte det var rätt trevligt att jag kom ner och gav honom lite uppmärksamhet så där på morgonkvisten.
Passade på att kolla över mina andra huliganer och släppa ut dem också.

Mulman sköter sig finfint. Han är artig och trevlig och vill gärna gosa. Har inga som helst problem med att umgås med människor och hästar vad vi hittills kunnat se. Det känns otroligt bra måste jag säga.

Vid lunch var det då dags igen. Therese som hade fodringen ringde och sa att Mulman var blodig på en framfot, så det var bara att kliva ut i kyla och kontrollera.

Mycket riktigt hade hans lilla dans och blåsnummer för rådjuren gett honom ett broddtramp på ena ballen. Det var bara att gå in och hämta lite prylar för sår rengöring.

Han är rolig, för han står och försöker hjälpa till med mulen när man ska tvätta. Och sen lyfter han foten, precis som han säger ”här matte, blir det bra så här högt”. Den skarpa häst jag sägs ha köpt tillbaka står alltså i hagen utan grimma och är alldeles förtvivlat tjänstvillig när det skall tvättas sår. När allt är klart blir han allt besviken över att jag går.

Det vanliga passer i stallet med mockning och vatten och hö fixade jag delar av innan 4a. Då fick han som vanligt komma in för att få äta och vila. Han gillar det nu. Har inga problem med att han är själv.

Fick hjälp av Eva med att fylla vatten och borsta Sotis. Det är så gött när man får lite hjälp då och då. Hon är bra med djuren Eva och är inte rädd för att ta tag i saker. Uppskattar hennes hjälp enormt mycket.

Sen var det dags för Mulmans sår rengöring inne. Han står rätt snällt på gången. Vill inte sätta fast honom ännu då jag inte alls vet vad han har upplevt och vill inte trigga igång saker i onödan. Han hjälpte lika bred villigt till när jag skulle tvätta denna gång och är väldigt glad över alla människor som hela tiden pratar med honom. Man riktigt ser hur denna stora häst står och myser. Då blir jag varm i hjärtat.

Är så otroligt glad över att ha honom hemma igen. Att han undslapp slakt. Ännu har vi inte mött veterinären men det ska vi snart se till att göra. Det ska bli intressant att höra hans utlåtande.

Sen fick även Grå sig en omgång med lite sårtvätt. Han kan då rakt inte hålla rätt på broddade fötter så det är sår högt och lågt. Blir så trött.

Nu måste jag beställa en burk Vegebom igen. Knappt halva burken kvar och det lär gå fort om det ska fortsätta så här.  Nu är det dags att sluta för i dag. I morgon är en ny dag.

Ha det gött där ute!

Mulman

Standard

I dag klockan 11.30 är det 4 år sedan du klev av lastbilen i Örebro.
Jag hade ingen aning om vad som väntade mig.
Du hade varit borta i 3 år.
Mycket hade hänt och du var inte längre värd något. Du var förbrukad och på väg till slakt.

Med gemensamma krafter från goda vänner vars hjärtan du berört på djupet fick vi köpa tillbaka dig. På vinst och förlust.
Jag hade bara muntlig information, lite röntgenbilder och UL bilder.
Inte tillgång till några journaler eftersom dessa följer ägare och inte häst.

Goda vänner fanns där som alltid. Vi åkte och mötte upp bilen i Örebro.
Du kände igen mig direkt. Lugn som en filbunke men mötte inte min blick mer än väldigt kort. Men du stod där, äntligen!

Vi lastade dig på transporten utan några problem och du stod som ett ljus hela vägen hem.
Mitt sorgebarn, min stora kärlek och en av mina största utmaningar.

Alla väntade med spänning och en del med skräckblandad förtjusning.
Du hade blivit omskriven som farlig. Både mot hästar och människor.
Och jag hade ett helt oskrivet blad framför mig.

Redan första dagen fick du besök av några av dina människor som varit med din första tid i livet. Och du kände igen dom också.

Du var så ung, började ditt fjärde levnadsår nu.
Ändå hade du dubbelsidig hovbens inflammation i båda framhovarna och en lindrig artros i höger framknä. Och du var bara insutten. Inte riden.
Mitt hjärta blödde och jag kunde inte annat än att ge dig en chans att bli frisk.

Det visade sig att det här inte bara handlade om fysisk rehab utan även om en mental sådan. Att hitta tillit och glädje i livet. Att lägga rädslor bakom sig.
Och det skulle ta tid, men det hade jag räknat med.

Redan på kvällen tog vi ut dig i paddocken för att du skulle få röra dig lite efter den långa resan. Lotta och jag varvade med att gå med dig. Minsta felaktig rörelse såg du som ett direkt hot och markerade tydligt att du inte tänkte ta skit.
Vi kan bara tacka vår lyckliga stjärna att du kände igen oss och att du kände igen våra kommandon. Det skulle vi ha stor nytta av framåt visade det sig.

Du fick gå ut i hagen samtidigt med dom andra hästarna på morgonen. När du kom ut ur stallet var det som du inte visste hur du skulle göra. Du stod brett isär med alla benen och vaggade fram och tillbaka. Och tårarna rann på mig.
Sakta, sakta, meter för meter gick vi vägen bort till hagen. En bit som normalt tar någon minut tog säkert 15-20 minuter. Du var så osäker.
Du fick hö i hagen, rejält med hö eftersom du var väldigt tunn. Och du fick gå in lagom till em fodringen för att du skulle vila och få äta ett extra mål kraftfoder.
Det här blev en rutin som höll i sig i en månad.
Dag två kom nästa omgång människor med en egen morots säck till dig.
När vi stod där alla vi fyra som jobbat med dig under ditt första levnadsår var det som poletten ramlade ner.
Vi stod i boxen hos dig och plötslig från ingenstans vinklar du ner hoven och kotar över.

Det var som du försökte säga att ”Jag minns er allt och jag är så glad att se just er igen”

Du blev sakta gladare och mer tillfreds. Men du var känslig för andra människors kroppsspråk. Du reagerade på väldigt små saker och visste inte om du skulle försvara dig mot något som skulle hända eller om det var lugnt.
Du var en svår individ och en kraftfull sådan redan som liten. Och nu dryga 170cm över jorden blev du rätt skrämmande när du var osäker.

Vi hade lång väg att gå du och jag. Vi hade många nötter att knäcka och många duster att utagera. Men för var dag gick allt sakta framåt.
Du berikade mitt liv på så många sätt. Och du var värd en andra chans.
Jag kommer aldrig nog kunna tacka dom människor som gjorde detta möjligt.
Och inte heller för allt dom innan gjort för oss.
Vissa människor är bara något utöver det vanliga. Och jag är så tacksam för att just ni har korsat min väg. Ni vet vilka ni är.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Avlastning

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mulman

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mickis och den argsinta hästen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lotta min bästa vän och brorsorna som hälsar för första gången

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi hör ihop ❤

När en enkel resa går över styr

Standard

I dag har jag tillbringat dagen på Eklunda Stuteri där Eklunda Open gick av stapeln.
Ett otroligt välordnat arrangemang som du kan läsa mer om här Eklunda Stuteri

Jag har ridit sedan jag var 8 år till min mors förskräckelse. Jag tror inte att hon en enda gång var och tittade.
Oktober 1990 köpte jag min första häst.

Jag läste inte startlistorna innan jag åkte, för det kom annat emellan.
När allt drog igång var inte alla hästar på plats så jag gick ut och försökte få en överblick och se vilka man kunde få in tidigare.
Och mitt på gårdsplan möter jag en gammal vän.
Camilla har jag känt sedan jag var 14 år då hon var tillsammans med min kusin.
Hon blev snabbt som en storasyster och drog nog runt på mig en hel del. Och vår vänskap har varit solid.
Nu är det många år sedan vi täffades men vi har haft sporadisk kontakt.
Så mötet gjorde min dag.
Givetvis kom det upp en kokande gryta av minnen.
Ett av dessa har jag skrattat åt många gånger. Och gör så än i dag.

Camilla utbildade sig till Agreonom och gjord sin praktik på en gård i Skåne om jag minns rätt. När hon var i skåne köpte hon sin första häst Imra som hittade längre upp i landet.
Att det skulle bli starten på en lysande avelskarriär var det nog ingen av oss som tänkte på då.
Jag skulle få följa med Camilla och träffa Imra för första gången efter att hon kommit hem från Skåne. Imra var vid det laget uppstallad i Vallentuna.
Efter skulle vi äta middag hos min moster.
Vi begav oss till Stockholm södra, köpte biljetter till tåget och gick ut på perrongen.
Vi hade inte setts på ett tag och stod och pratade om allt som hänt sedan sist.
Sen började vi undra var tåget var och vips börjar tåget på perrongen bakom att rulla.
Vårat tåg! Vi sprang och var nära att försöka hoppa på i farten men sansade oss.

Vad göra nu? Vi kollade upp när nästa tåg skulle gå. Gav oss sedan iväg till tunnelbanan, köpte biljett och åkte till T-Centralen för att handla en present till moster. Tror att vi köpte en fruktkorg och lite choklad.
Sen ska vi ta tunnelbanan tillbaka.
Då blir jag stoppad i spärren och killen säger att biljetten är ogiltig.
Både jag och Camilla frågade hur det ens är möjligt. Vi köpte den ju för mindre än en timme sedan.
Killen svarar att det är fel datum på den. VA?? Vaddå fel datum?
Jo den är stämplad i morgon!
VA VA VA?  I morgon, men det har ju inte varit, det är ju fel!
Jag lovar, vi stod och argumenterade med spärrvakten i säkert 10 minuter innan han insåg orimligheten och släppte igenom oss.

Vi kommer tillbaka till Stockholm Södra och samma sak uppstår även där.
SUCK liksom!
När vi kommer upp på perrongen så tittar vi NOGA var just vårat tåg går.
Vi tom dubbelkollar.
Tåget står innen på perrongen och lagom när vi kliver upp på rätt perrong så börjar det att rulla. Vi fick panik, klockan var ju inte dags än.
Vi lägger benen på ryggen och springer allt vi har och hoppar på i farten.
Kliver in i vagnen med andan i halsen och dimper ner på varisitt säte.

Så tittar vi oss omkring. Vi är helt ensamma. Det är verkligen bara jag och Camilla på tåget. Och det rullar inte iväg i tänkt riktning utan rakt ut på bangården.

MEN HALLÅ! VAD ÄR DET SOM HÄNDER?
Tåget stannar och vi känner oss helt förvirrade och lätt stressade.
Då kliver det på en konduktör, han stirrar på oss med frågande blick.
Sen säger han att man måste vänta med att kliva på tåget tills det står på perrongen.
Så här kan ni inte göra!

SÅ HÄR? Men vi klev på när det stod på perrongen. Det var väl inte vårt fel att tåget gick tidigare eller?
Han stirrar på oss som om vi kom från en annan planet.
Att tåget lämnat perrongen berodde på att man skulle koppla på lite fler vagnar innan avgång upplyste han oss om.
Snäll som han var lät han oss sitta kvar. Eller snäll? Han insåg nog att det var förenat med livsfara att släppta ut oss på bangården för en stilla promenad tillbaka till perrongen för att invänta tåget.

Vi kom ut till hästen lagom när mörkret fallit. Men vad gjorde det?
Vi kom givetvis något sent till middagen men moster fick sig ett gott skratt.

Tänk vad en enkel resa kan bli något man sent skall glömma.
Återigen skrattar jag gott åt minnet.
Vilket år det var är jag inte helt säker på men gissningsvis 1979-80

Många år senar har jag fortfarande kvar en fin vän som jag värderar högt.

 

 

 

Gamla foton

Standard
Gamla foton

Sitter och går igenom gamla foton.
Riktigt roligt är det.
Man får en liten nostalgitripp av det.
Har även rotat fram gamla cd skivor och ska börja gå igenom.

Här kommer några härliga bilder på 3 grabbar som är födda 2007

Leken och samspelet hos unghästar i stora hagar är väldigt viktig.
Det får dom att lära sig att kommunicera, stärker dom fysiskt och dom får en harmonisk inställning till det mesta.

 

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

I morgon smäller det

Standard

Då får jag veta vad man kommit fram till angående min höft.

Att jag har problem är varken konstigt eller svårt att förstå.
Dock får jag nu för första gången veta hur omfattande skadan är.

Har ju redan i våras fått en del svar som jag egentligen inte hade velat ha.
Jag hade önskat att vården gjort det som var möjligt i stället för att helt sonika strunta i det.
Det trots att jag upprepade gånger frågade.

Jag ska väl iof vara väldigt glad för att det trots allt gick så bra som det gjorde.
Hade jag inte haft in säkerhetsväst på mig så kanske jag inte ens hade suttit här i dag.
Vem vet.

Så här såg det ut efter en knapp vecka.

blamarke

Nu håller jag tummarna för att det går att rädda några strukturer.

Tittut

Standard

Då var jag här igen då.
Lite lång fråvaro men det har varit en del att stå i och göra.

Jag har återigen varit i Mölndal för vidare utredning av skadan.
MR avklartat och så även CT.
Måste onekligen berömma alla jag mött på Mölndals sjukhus.
Dom är artiga, sympatiska, intresserade av patienter och sitt arbete.
Man får ett fantastiskt bemötade oavsett var personalen är placerd. Allt från receptionister till läkare.
Nu ska jag bara invänta det där telefonsamtalet som ska avslöja omfattnignen av skadorna.

Den 13e Juni är det återigen dags för Botox! Vi får se hur det går.

I morgon ska jag beblanda mig med lite häst igen. Det var allt för länge sedan och jag känner att jag verkligen saknar det och behöver det.
Hästhantering är i mångt och mycket en färskvara som man behöver underhålla kontinuerligt för att fortsatt göra det bra.
Så jag tog fram mina skor! Dom är inte använda på ett tag så jag tänkte, jag tvättar av dom och slänger på lite fett…
Hmm ja, jo det kan man kanske göra..
Eller så låter man bli det, gör jobbet i gympadojor och investerar sen i ett par nya.
Eller vad tror du?

wp-1465163063285.jpgwp-1465163055610.jpg

Skinnet är rejält nött, men värre var det visst med sulan. Dom har hängt med länge.
Det är Arbeskos skor. Dock förundras jag över hur sönderfrätta sulorna faktiskt är.
Skorna har varit fantastiska i stallet. Men dom tycks inte tåla att användas i hästskit.
Synd som tusan.
Nu får jag försöka hitta mig skor med sulor som fungerar i sånt och ändå bara är att hoppa i och som skyddar tossingarna.

Får fundera på den i morgon.

Nu ska här sovas.

Kärlek i massor

Standard

För er som missat det, så kommer här essensen av mig.
Det som får mig levande, det som får mig att glömma tid och rum.
Det som får mig att flyta ihop med nuet och totalt smälta samman med den kärlek som står högt upp på listan.
Hästar.

Den här killen har en historia som jag inte önskar någon annan individ att få uppleva.

Han kom tillbaka när han var 3,5 år och var då så mentalt förstörd så jag blev chockad. Ja det är en häst av högt blod.
En häst med hjärna, känsla och skärpa.
Det du ger får du tillbaka.
Han är en spegel av de människor som hanterar honom.
Kort och gott själens spegel.

Hur någon kan så totalt få en sund och trygg individ att tappa fotfästet så kapitalt som personen innan mig gjorde, är mig helt främmande.
Jag vet än i dag inte vad som hände. Jag kan bara läsa hästen och med det också ana vad som tvingat honom in i det mentala tillståndet.
Inte är det vänlighet, omtanke och kärlek i alla fall.

Hans mentala och fysiska tillfrisknade har gått fint. Han är stor som ett hus i dag, vacker som en ängel och visar upp sig med stolthet och värdighet. Han har fått den tid han behövt för att läka alla sår.
Och han är bara så galet fantastisk.
I dag är han och hans vapendragare oskiljaktiga.
Jag är stolt för att jag hittade dig och lyckades föra er samman. Jag är stolt över att allt blivit så galet bra och att ni blivit ett.

178 cm över havet och 700 kg tung.

Mighty Fighter var verkligen ett passande namn