Category Archives: sorg

Bokslut

Standard

I dag har jag gjort ett bokslut i livet.
Det känns sorgligt men ändå finns där så mycket fina minnen och glädje.

I december 2006 hämtar jag hem den här killen.
Hans ägare behöver hjälp då hon är sjuk och har hämtat hem honom från en fodervärd.
Jag ska hjälpa till ett par månader för att hon ska få allt på banan.

Men saker blir inte som planerat ( vilket dom sällan blir iof.)
Grabben är 10 månader och börjar bli testosteronstinn.
Enligt utsago så kan han det grundläggande i lydnad och han kan vara ensam hemma.

Jomen visst…

Ensam hemma kan han ju vara, men äter upp posten  och går bärsark här och där.
Katterna blir snatt rätt trötta och ligger och glor på honom när han hittar på galenskaper.
Han kan absolut gå i koppel, om man nu uppskattar att ligga som en snorloska efter.

Han har noll och ingen repspekt för något annat än sig själv. Och han ska vara väldigt tacksam för att han är så charmig..
Hästar är bara stora lekkamrater.
Charles i stallet kan man åka snålskjuts med. Bara bita tag i svansen, hålla kvar och åka med.

Vi diskuterade jaktinstinkt en em i stallet. Jag hade noll koll eftersom han ännu inte varit lös mer än på platser där det inte direkt triggats.
Dom rutinerade jägarna sa åt mig att inte oroa mig.
Drar han är han tebax inom 15 minuter.

Och dagen han drog på en hare så vrålade jag lungorna ur kroppen, men inte hörde han mig. Jag tänkte på vad ”gubbarna” i stallet sagt och tittade på klockan.
Slog ner rumpan på gräset och väntade.
Efter 10 min stod han där, lika glad och lycklig som vanligt.

Jag stod med en hund som jag inte visste något om och där ägaren valde att vara selektvit tillgänglig. När jag väl hörde något så fick jag mig en avhyvling.
Jag hade haft hunden lös! Han hade badat utomhus! Rullat sig på ett gärde!
Shame on me! Det var rent och skärt djurplågeri.

Men när jag behövde veta om vaccinationer, sjukdommar och andra vitala saker så poff, försvann honom och gick inte att nå.

Jaja, jag funkar ju som jag gör så jag tog fullt ansvar för Diezel och gav honom bästa tänkbara förutsättningar.
Det var ju trots allt inte hans fel att människor i hans omgivning betedde sig som knäppgökar.
Han var full av livslust och glädje och galna upptåg.

Men tillslut ruttnade jag ur och kontaktade djurskyddsispektören.
Vi träffades och diskuterade och han gav mig de verktyg jag bevhövde för att kunna komma vidare.

Så efter en del bråk och tandagnissla kom brevet med Diezels stamtavla och underskrivna överlåtelsehandlingar.
Han var min. På ont och gott.

Dock hade vi ett dilemma, han fick inte vara med mig på jobbet och han funkade inte ensam hemma. Så att behålla honom var ett mindre bra alternativ.
Och att byta jobb gör man inte på en grisblink.

Men via vänner hittade han ”hem”
Så efter 10 månader hos mig flyttade han till sin nya familj.
Och med det fick även jag nya vänner.

Diezel är 12 år. En ganska hög ålder för en Flatcoated Retriver.
Och nu är tiden inne.
Kroppen är trött och sliten och livet rinner ut.
Jag var och besökte honom i dag.
Och precis som alla andra gånger när jag kommer så blir han själaglad.
Sista året har han inte längre orkat slå iklull mig när jag kommer men så sent som i somras gjode han det.

En fantastisk individ som haft ett fantastisk liv och varit älska av så många människor.

Livet är inte oändlig, allt har en början och ett slut.

För varje individ man möter lär man sig något nytt.

Separationer i alla dess former är det svåraste vi har att hantera.

I morgon slocknar en stjärna på jorden och en ny tänds på himlen.
Ytterligaren en stjärna på min egen stjärnhimmel

 

 

Annonser

Grattis på 50 års dagen <3

Standard

I dag för 28 år sedan satt vi båda uppkrupna i din soffa och diskuterade dom stora tunga sakerna i livet. Samtidigt som vi på något vis undvek det som var skört.
Det lämnade vi lite åt sidan, åt framtiden.

Det går inte en dag utan att du finns med mig.
Det går inte en dag utan att jag känner mig halv.
Det var inte så här det skulle bli. Det var inte utan dig jag skulle leva mitt liv.

I dag är det din dag, din födelsedag.
I dag kära syster yster, skulle du fylla hela 50 år.
Det känns så helt ofattbart att det snart är 29 år sedan sista dygnet nere på Sahlgrenska.
Där jag mitt mantra inte höll dig kvar.
Där minutrarna blev till år och fötterna trampade många mil.

Där förtvivlan, ångest, hopp hjälplöshet och total uppgivenhet avlöste varandra.
Där ditt hjärta stannade en gång för alla.

Om du hade stannat kvar hos oss, hur hade livet sett ut?
Hur hade vår ”familj” sett ut?
Så många funderingar som helt saknar grund, mening och svar.
Men ändå finns alla frågor där.

Det finns fortfarande dagar då jag funderar på att göra livet jävligt surt för den läkaren som är skydlig till att det slutade så här.
Jag jag är bitter och jag är hämdlysten. Men det finns andra sätt att göra detta på.

För dig blev det slutet på ditt liv.
För mig blev det, det ablsolut svåraste och tuffaste året jag någonsin genomlevt.

Grattis älskade Sis på din dag.
Tills vi åter möts i Nangijala

Det finns många fina foton, men det här är en av mina favoriter.
Det är så mycket du, med din kritiska granskande blick. Så full av liv och glädje.
På en plats vi båda kallade hemma ❤

img135

När nya ljus tänds på himlen<3

Standard
När nya ljus tänds på himlen<3

Livet är inte evigt.
Det är här och nu.
På något outgrundligt vis så har mitt liv kantats just av döden.
Och det började tidigt.
Den första människa jag minns som dog var min gammelmormor.
Sorgligt, helt naturlig för hon var gammal.
Sen dess har döden hemsökt många.
Unga och gamla.
Några har självmant sökt döden på ett eller annat sätt.

Ibland är döden en befrielse.
Åtminstone ser man det så när man väljer det
Återigen har en själ lämnat oss och en ny stjärna har tänts på himlen.
Fast jag någonstans vetat att dagen skulle komma och anat att det legat hyfsat inom räckhåll, så kom det som en chock.
Så otroligt tragiskt.
Men är det inte många gånger så, att dom med stora hjärtan ofta hamnar på sned?

Jag frågar mig själv vad jag kunnat göra annorlunda. Med facit i handen hade det säkert gått att göra mycket.
Men just där och då, förstod i alla fall inte jag.

Dom senare åren har jag förstått mer än väl. Men inte kunnat göra något för att påverka.

Må du äntligen komma till ro.
Jag vill tro att du tillsammasn med alla andra som passerat regnbågsbron, kommer att återförenas med många och därmed kunna blicka tillbaka och se att du var mer än du förstod.
Och jag hoppas och tror att vi som är kvar här med facit i handen, lärt oss av historien och på så vis kan rädda en själ eller två.

Vila i frid du fina männska!

Kan du väcka mig om jag sover