Agria Djurförsäkringar

Jag hade tänkt jag skulle undvika det här men nä, nu räcker det.

För en tid sedan, efter en olyckshändelse i hagen fick en häst lämna jordelivet.

Veterinären var tydlig med att det handlade om ett trauma.

Det finns även tillräcklig dokumentation kring skadan för att kunan härleda allt.

MEN nu var hästen försäkrad i AGRIA djurförsäkringar.

Efter att ha i stort sett ha målat in mig i ett hörn och se till så jag inte hade något återvändo blev jag med försäkring hos AGRIA djurförsäkringar med reseravationer.

Jag hade mågna samtal med dom vid tillfället och hör och häpna. INGET av mina samtla har diarieförts.

Dom har helt enkelt inte hänt!

Men man har sparat alla dokument jag sänt dom men inte mejlen och man har inte diariefört det.

Jag trodde det var ett måste. Och självklart så tror man ju att ett så stort bolag är seriösa.

RÅD NR 1 om du ska teckna en försäkring hos AGRIA! SE TILL ATT HA ETT PAPPER PÅ ALLT INNAN DU SÄGER UPP DIN FÖRSÄKRING. Nöjd dig inte med muntligt avta då dessa inte följs enligt lag.

Veterinären på kliniken ringer alltså upp Agria som vägrar betala en krona. Ingen ersättning för liv (vi pratar inte några hundra tusentals kronor här utan futtiga 30 papp) Och inte ett korvöre för vetbesök eller avlivning.

Veterinären på kliniken var helt övertygad om att reservationen inte skulle ha minsta inverkan på denna skadereglering. Men se så fel hon hade.

Inte nog med detta. Agria vet att hästen är avlivad eftersom man har direkt kontakt med veterinären på kliniken där den kommer in.

Men man är rätt sugna på pengar så man fortsätter att ta betalt för försäkringen.

Varje månad i 3 månder.

Jag upptäcker detta ( ligger på autogiro) och ringer upp och frågar vad dom sysslar med.

Det kunde man inte riktigt svara på. Efter lite beräknigar så tänker man att man drar bort det man tagit förmycker och reducerar premien på den andra försäkringen vilket innebär att den ska betalas med 0 kronor fram till Juli månad.

Denna försäkring flyttas för en månad sedan till en anna person. Jag frågar specifikt om jag måste göra något men

OHNO! Agria har läget under kontroll.

Dom är alltså skyldig mig pengar för överbetald premie för en död häst som dom vägrar betala ut ersättning för.

Det här resulterar ju konkret i att jag går en jävla massa pengar minus och går då den vägen som Agria sjävla skriver i sina utskick att man ska göra.

Jag överklagar till ARN!

Efter div mejlväxling via ARN konstaterar dom att dom inte har kunskap att döma i målet och avvisar det.

Hur många fler än jag har hamnat i detta???

Vad är nästa steg??

Jo jag måste ta det till Tingsrätten och riskera att åka på AGRIAS advokatkostnader.

Jag håller just nu på att samlar in alla papper och ska ta mig ett snack med tinget om det hela.

Har även en vän som har en advokat i familjen som jag ska rådgöra med.

Så vad vill jag säga med detta?

Innan du väljer att teckna en försäkring hos Agria Djurförsäkrningar så vore det bra om du tog in offert från många bolag. Folksam är ex hällften så dyra som Agria och har betydligt bättre villkor för djurägare.

Agria vill bara ha dina pengar men inte ersätta något.

Se till att ha allt skriftligt och gör inga affärer muntligt eller per telefon.

Och nu till upprinnelsen att jag ens skrev det här inlägget.

Jag blev lätt irriterad när jag öppnade posten.

Vem vet, det kanske kommer brev från kronofogden snart också.

Tydligen så har dom inte fattat att jag inte längre har några försäkringar kvar hos dom och att dom är skyldig mig pengar. Så i morgon ska dom få ett litet telefonsamtal.

#vågavägraagriadjurförsäkringar

Agria Djurförsäkringar

Jag hade tänkt jag skulle undvika det här men nä, nu räcker det.

För en tid sedan, efter en olyckshändelse i hagen fick en häst lämna jordelivet.
Veterinären var tydlig med att det handlade om ett trauma. 
Det finns även tillräcklig dokumentation kring skadan för att kunan härleda allt.

MEN nu var hästen försäkrad i AGRIA djurförsäkringar.
Efter att ha i stort sett ha målat in mig i ett hörn och se till så jag inte hade något återvändo blev jag med försäkring hos AGRIA djurförsäkringar med reseravationer.

Jag hade mågna samtal med dom vid tillfället och hör och häpna. INGET av mina samtla har diarieförts.
Dom har helt enkelt inte hänt!
Men man har sparat alla dokument jag sänt dom men inte mejlen och man har inte diariefört det.
Jag trodde det var ett måste. Och självklart så tror man ju att ett så stort bolag är seriösa.

RÅD NR 1 om du ska teckna en försäkring hos AGRIA! SE TILL ATT HA ETT PAPPER PÅ ALLT INNAN DU SÄGER UPP DIN FÖRSÄKRING. Nöjd dig inte med muntligt avta då dessa inte följs enligt lag.

Veterinären på kliniken ringer alltså upp Agria som vägrar betala en krona. Ingen ersättning för liv (vi pratar inte några hundra tusentals kronor här utan futtiga 30 papp) Och inte ett korvöre för vetbesök eller avlivning.

Veterinären på kliniken var helt övertygad om att reservationen inte skulle ha minsta inverkan på denna skadereglering. Men se så fel hon hade.

Inte nog med detta. Agria vet att hästen är avlivad eftersom man har direkt kontakt med veterinären på kliniken där den kommer in.
Men man är rätt sugna på pengar så man fortsätter att ta betalt för försäkringen.
Varje månad i 3 månder. 
Jag upptäcker detta ( ligger på autogiro) och ringer upp och frågar vad dom sysslar med.

Det kunde man inte riktigt svara på. Efter lite beräknigar så tänker man att man drar bort det man tagit förmycker och reducerar premien på den andra försäkringen vilket innebär att den ska betalas med 0 kronor fram till Juli månad.

Denna försäkring flyttas för en månad sedan till en anna person. Jag frågar specifikt om jag måste göra något men 
OHNO! Agria har läget under kontroll.
Dom är alltså skyldig mig pengar för överbetald premie för en död häst som dom vägrar betala ut ersättning för.

Det här resulterar ju konkret i att jag går en jävla massa pengar minus och går då den vägen som Agria sjävla skriver i sina utskick att man ska göra.
Jag överklagar till ARN!
Efter div mejlväxling via ARN konstaterar dom att dom inte har kunskap att döma i målet och avvisar det.
Hur många fler än jag har hamnat i detta???
Vad är nästa steg??
Jo jag måste ta det till TIngsrätten och riskera att åka på AGRIAS advokatkostnader.

Jag håller just nu på att samlar in alla papper och ska ta mig ett snack med tinget om det hela.
Har även en vän som har en advokat i familjen som jag ska rådgöra med.

Så vad vill jag säga med detta?
Innan du väljer att teckna en försäkring hos Agria Djurförsäkrningar så vore det bra om du tog in offert från många bolag. Folksam är ex hällften så dyra som Agria och har betydligt bättre villkor för djurägare. 
Agria vill bara ha dina pengar men inte ersätta något.

Se till att ha allt skriftligt och gör inga affärer muntligt eller per telefon.

Och nu till upprinnelsen att jag ens skrev det här inlägget.
Jag blev lätt irriterad när jag öppnade posten.
Vem vet, det kanske kommer brev från kronofogden snart också.

Tydligen så har dom inte fattat att jag inte längre har några försäkringar kvar hos dom och att dom är skyldig mig pengar. Så i morgon ska dom få ett litet telefonsamtal.
#vågavägraagriadjurförsäkringar 

Slutet på en Epok i livet

Ibland måste man göra någon form av avslut och gå vidare.
I dag har jag avlsutat en epok i mitt liv. 

Oktober 1990 köpte jag min första egna häst.
Ella Bella. 
Hon var 13 år gammal och 172 cm över jorden. Fötter som en Ardenner och sinne som en hmm ja en smart dam av mycket fin klass. Och ett hjärta av guld.
Vi blev ett med varandra efter att ha haft ett tufft första år, där alla gränser skulle testas och utvärderas.
Där tillit och ömsesidig respekt var A & O 
Hon blev min vapendragare och jag fick lära mig mycket av henne.

Mariella som hon egentligen hette var född 1977 och e Marino ue Thoddhurst XX
Hon öppnade en helt ny värld för mig. Hon var nog min mentala räddning många gånger när allt ställdes på sin spets.
Hon var vänligheten själv även om hon hade en räv bakom örat.
Men man var allt trygg med henne. 

Skärtorsdagen 1997 hade jag precis gått på mitt skift på morgonen när jag fick ett telefonsamtal från en av tjejerna i stallet. 
Ella var skadad och jag var tvungen att komma pronto.
Tjejen som ringde var en mycket rutinerad hästtjej och jag fattade snabbt att det var allvar.
Den dagen minns jag minut för minut. 
Vanmakten, rädslan, sorgen, förtivlan och smärtan.
Det är dom gångerna man undrar varför man håller på med hästar när man inte bara kan bära iväg med dom och svänga in på en klinik.

Våran veterinär var på semester och den enda som fanns tillgänglig kunde inte häst alls.
Efter mycket om och men fick jag vid lunch tag i Djurabulancen som då höll till i Avesta.
Dom kom ner och hämtade oss och körde oss till Strömsholm.
Fanstastiska människor som verkligen kunde sin sak. Och som även kunde hantera en chockad och halvt hysterisk djurägare.
Kl 20 samma kväll fick Ellabella avlusta sina dagar. 
Men hon har lämnat mycket fantastiska minnen efter sig.

Ironiskt nog så avslutar jag min hästepok idag.
Inte på samma drastiska vis utan genom att lämna en fantastisk indivd vidare till en ny ägare.
Någon han kan utvecklas med och verkligen bonda med.
Jag tror att det här kan bli väldigt bra även om det känns vemodigt.
Livet blir inte alltid som man tänkt att det ska bli.
Ärligt så blir det nog allt annat än man har tänkt sig.
Med det säger jag inte att det inte är bra. Bara väldigt annorlunda och kaske inte fullt så mycket rosa fluff och räckmackor som man kanske skulle kunna önska.

Nu har jag för första gången sedan 1990 lämnat alla staffettpinnar vidare till andra människor.
Jag följer med på avstånd och hoppas och tror att det här bli bra.

Bilden är inte perfekt men visar vilken mentalitet han har.
En udda häst som man fullt ut måste förtjäna.
Lyckas man med det har man en vän och vapendragare för resten av livet.

Tack alla som gjort det här möjligt.

Något för alla djurägare att läsa

Det här är den nakna sanningen.
Riskkapitalbolagens intåg på marknaden kostar djurägare dyra pengar.
Den enda som vinner på detta är bolagen.
Det går ut över kunniga veterinärer och djursjukvårdare som är anställda i bolagen.
Dom är verktyg i bolagens hierarki men försvarar givetvis sin arbetsgivare.

Vi djurägare får betala fantasisummor för vård av våra djur och inte ens när djursjukhusen gör fel står dom för notan.

Försäkringsbolagen är inte heller en spelare att räkna bort i den här härvan.
Jag får två olika priser om jag har ett djur försäkrat eller oförsäkrat.
Och försäkringarna har blivit mindre och mindre tillförlitliga.
Att debatten kommer upp är så bra. Många gör nu sina röster hörda och det behövs en rejäl förändring. Själv bojkottar jag dom stora klinikerna som ägs av riskkapitalbolagen.
Och den dagen jag inte har något annat val kommer jag slita mitt hår.
Det är en otroligt negativ utveckling för alla djurägare.

Läs den alldeles rykande färska artikeln i SvD här!
Djurägare larmar om skyhöga priser hos riskkapitalister

Här har du även riktigt bra artiklar skrivna av Ulrika The real PONNYMAMMAN

Nej tack, jag vill inte ha någon försäkring

Djur snart bara för rika, varför tiger försäkringsbolagen

Evidensias veterinärer kan puckla på mig bäst de vill! Debatten behövs!

För den som vill läsa mer finns det en hel del att läsa och lära sig om.

Stick inte huvudet i sanden! Det här är viktigt!

Första veckan har gått

MÅNDAG, 14 JANUARI, 2013, 00:23

I  morse blev jag ut ringd till stallet. Min stora drummel hade rullat fast under natten men tagit sig loss. Dock satt en fot i dörren, alltså sparkat i den, så det krävdes hammare och stämjärn för att kunna öppna den. Kändes bra att kunna konstatera att hästen dock var oskadd och rätt obekymrad. Trots att det var hans dåliga bakben han använt för att trycka ut dörren. Det syntes för tån var välpolerad. Han tyckte det var rätt trevligt att jag kom ner och gav honom lite uppmärksamhet så där på morgonkvisten.
Passade på att kolla över mina andra huliganer och släppa ut dem också.

Mulman sköter sig finfint. Han är artig och trevlig och vill gärna gosa. Har inga som helst problem med att umgås med människor och hästar vad vi hittills kunnat se. Det känns otroligt bra måste jag säga.

Vid lunch var det då dags igen. Therese som hade fodringen ringde och sa att Mulman var blodig på en framfot, så det var bara att kliva ut i kyla och kontrollera.

Mycket riktigt hade hans lilla dans och blåsnummer för rådjuren gett honom ett broddtramp på ena ballen. Det var bara att gå in och hämta lite prylar för sår rengöring.

Han är rolig, för han står och försöker hjälpa till med mulen när man ska tvätta. Och sen lyfter han foten, precis som han säger ”här matte, blir det bra så här högt”. Den skarpa häst jag sägs ha köpt tillbaka står alltså i hagen utan grimma och är alldeles förtvivlat tjänstvillig när det skall tvättas sår. När allt är klart blir han allt besviken över att jag går.

Det vanliga passer i stallet med mockning och vatten och hö fixade jag delar av innan 4a. Då fick han som vanligt komma in för att få äta och vila. Han gillar det nu. Har inga problem med att han är själv.

Fick hjälp av Eva med att fylla vatten och borsta Sotis. Det är så gött när man får lite hjälp då och då. Hon är bra med djuren Eva och är inte rädd för att ta tag i saker. Uppskattar hennes hjälp enormt mycket.

Sen var det dags för Mulmans sår rengöring inne. Han står rätt snällt på gången. Vill inte sätta fast honom ännu då jag inte alls vet vad han har upplevt och vill inte trigga igång saker i onödan. Han hjälpte lika bred villigt till när jag skulle tvätta denna gång och är väldigt glad över alla människor som hela tiden pratar med honom. Man riktigt ser hur denna stora häst står och myser. Då blir jag varm i hjärtat.

Är så otroligt glad över att ha honom hemma igen. Att han undslapp slakt. Ännu har vi inte mött veterinären men det ska vi snart se till att göra. Det ska bli intressant att höra hans utlåtande.

Sen fick även Grå sig en omgång med lite sårtvätt. Han kan då rakt inte hålla rätt på broddade fötter så det är sår högt och lågt. Blir så trött.

Nu måste jag beställa en burk Vegebom igen. Knappt halva burken kvar och det lär gå fort om det ska fortsätta så här.  Nu är det dags att sluta för i dag. I morgon är en ny dag.

Ha det gött där ute!

Dag 5 det ser ljust ut

LÖRDAG, 12 JANUARI, 2013, 22:36

En sak jag lärt mig tidigt när det gäller häst är, ta inget för givet och lämna inte något åt slumpen. Då går det garanterat åt helvete. Se till att fråga om du är osäker. Det finns massor av kompetens i häst branschen så se till att använda den!

Använd det sunda förnuftet och lyssna på det som inte sägs.

I går var Lotta här och hjälpte oss lite. 4 ögon ser bättre än 2 och även hon har varit med från första början.

Överkotning tendenserna fortsätter han att visa då och då. Det är lite märkligt hur saker sätter sig i skallen på dem. Och så kapitalt som det här. Han har inte sett någon av oss på över 2 år och när vi samlas återkommer beteendet. Han kopplar ihop det med uppmärksamhet. Smart grabb våran Fighter.

När det kommer till bakbenet som han ska ha något form av Shivering i så blir jag lite fundersam. Det visad han tydligt första dygnet men jag ser mindre och mindre av det. Men så fort han blir osäker dyker det upp. Då drar han upp bak benen i ett högre läge och håller. Sen ställer han ner. Är han fokuserad syns det inte vare sig han backar eller går framåt. När han travar i hagen, trots knöligt underlag, går han rent.

Han har testat oss lite grann. Och när han testar blir han givetvis stor. Att det triggar att gå på banan med 2 stölliga polare som härjar runt i hagen bredvid är inte konstigt.

Det som jag upplever otroligt märkligt är att han är rädd när han testar. Han har hela tiden ögonkontakt när han gör det, han försöker provocera fram en reaktion. Men det går snabbt över. Han beter sig som en häst som blivit tuktad av det hårdare slaget. Han förväntar sig att om han gör på ett speciellt sätt åker han på stryk. Han skaka på huvudet när jag säger till honom på skarpen. Men han ser ut som han väntar sig att jag ska flyga på honom och klappa på honom med repet. Och en del i blicken är frågande och en liten del säger kom igen då..

Han var rätt svullen i bak kotorna när han kom hit. Dock tycker jag att det blir bättre och bättre för varje dag, han är inte alls farligt tjock utan mer en antydan till det.

Han går med täcke på sig ute, inte för att han ska slippa frysa utan för att han ska slippa lägga energi på att hålla värmen och kunna använda den att lägga på hullet i stället. Och han kommer stå med täcke inne när det är kallt. Han står inne själv från ca 16 tiden för att få den vila han behöver och få äta i lugn och ro, då blir det kyligt i stallet.  Så fort dom andra kommer in blir det varmt. Känner dock att han inte ska stå och spänna sig utan kunna slappna av för att det ska bli bra för honom.

På måndag ska jag ringa till kliniken och beställa tid. Dags att stämma av och få veta hur vi ska jobba vidare.

Dag 2 hemma men Prinsen

Det här skrevs den 9e Januari 2013

En ny dag för mig och Fighter.

Kommer ut i stallet på morgonen. Dags att fodra och släppa ut.

Som vanligt möts man av gnäggande hästar som nyvaket blinkar i skenet av lamporna.
Går runt och fodrar alla och myser lite. Det andra stallets hästar är redan ute. Funderar på i vilken ordning jag ska släppa ut. Vill att det ska vara genomtänkt och inte triggande och oroande. Fighter får därmed gå ut först. Tar det lugnt och låter honom ta tid på sig. Har vårat gamla arbetsrep så han får space. Det är drygt 3 m långt.

Han stannar vid varje box vi passerar och hälsar på varje häst. Han insuper lukten av dem och står och kliar och gosar med var och en. I går fick han hälsa på alla i den turordning jag tog in dem. Och av någon outgrundlig anledning känns det som han och Elliot känner att dom hör ihop. Märkligt fenomen får jag lov att säga.

När vi kommer utanför stall dörrarna är det fortfarande skumt ute. Vänder honom försiktigt för att stänga bakom oss. Han är osäker. Börjar gå. Han går som om han inte på mycket länge känt snötäckt mark under fötterna. Han reagerar på massor av saker. Stannar, skyggar och söker kontakt. Kollar mig. Ser att allt är lungt och fortsätter trevande framåt. Vi möter Annelie som lägger ut mat. Han skyggar igen. Hör hennes röst och då går det fint igen.

Väl ute i hagen ignorerar han hö högen och börjar gå runt och undersöka det som finns. Mycket att gräva i, lukta på. Kliver på lite is, blir riktigt rädd. Men rör sig förhållandevis obehindrat. Dock kan man konstatera att han har en ordentlig muskelanemi i bakänden. Man kan undra vad det är som lett till detta. Han är 3½ år gammal. Har enligt utsago gått i lösdrift fram till i September då han stallades in. Sedan dess gått ute ca 12 timmar per dygn tillsammans med andra hästar. Har han inte rört sig alls? Han har dessutom inget hull att bygga muskler av så nu gäller det att få upp honom i hull. Men det ska inte vara ett problem.

I dag visade han tydligt att han känner igen oss alla. I går träffade han Lotta. I dag var Annelie och Jonas här. När vi står där tillsammans då börjar han. Lyfter höger fram lite och darrar. Sen visar han överkotnings tendenser. Ett inlärt väl inarbetat beteende som han skaffade sig som liten under senskadan. Han har inte visat detta på hela tiden han varit borta. I dag utlöste vi 4a detta. Och när Jonas kallade honom Mulman så var allt som vanligt.

Han känns nöjd och trygg. Söker kontakt med alla. Både 4 beningar och 2 beningar.
Han får än så länge gå ute fram till 4a snåret på dagarna för han behöver vilan. Och i morgon ska vi boka tid på kliniken för att stämma av allt och se hur vi ska jobba framöver. Har fullt förtroende för våran veterinär.

Jag tror att både jag och Mulman kommer somna ovaggade i kväll. Det är så skönt att ha honom hemma igen. Att se att det inte alls var en bindgalen häst som kom hem som var smärtpåverkad och ohanterbar. Bara en mycket stor bebis som är så kärlekshungrande så hälften hade varit nog. Mina djur söker alltid uppmärksamhet och får det. Den här killen har lidit stor brist på det. Och jag undrar hur det har kunnat bli så himla fel att han satt sådan skräck i folk. Att han känner när han är oönskad förstår jag och då blir han inte trevlig, så är det med de flesta hästar som har lite humör och temperamet.

Nu tar vi det lugnt tills vi fått ett veterinärutlåtande. Sen får vi se hur vi ska jobba vidare för att få honom på banan igen. Med lite kärlek, sysselsättning och mintgodis så löser vi det här.

Jag vill också tacka för alla fina ord och allt stöd, all uppmuntran och alla konkreta råd jag har fått under de senaste månaderna och för att inte tala om det senaste dygnet.

Många har hört av sig och önskat oss lycka till. Jag är kanske korkad men jag kan inte släppa taget när det känns rätt att hålla kvar. Om det visar sig att det tillslut finns saker vi ännu inte vet, ja då tar vi det då. Men det finns så många saker som förklarar senariot.

Hur kan man ex inte se att hans båda framfötter är olika stora? Och då är det mer på höjden än på bredden…

Att han inte har hull nog att bygga muskler av…och är man ca 172 cm hög måste man få ordentligt med mat för att kunna bygga något. Han har varit ganska kraftigt mask angripen innan man faktiskt kollade läget igen, men först struntade i det. Att gå runt med stora mängder blodmask är ingen höjdare och tar hårt. Sen vad det får för konsekvenser vet jag inte. Men det får jag ta reda på.

Att man inte kan se skilland på en artros och pålagringar är också olyckligt. Då det dessutom står klart och tydligt i pappren.

Nu väntar jag på att försäkringen ska komma. Undrar vad som väntar mig i det försäkrings brevet….återkommer om det. Hon har nu i alla fall klippt alla band till honom. Det kom ett mejl i går. ”Har han kommit fram? Har du kopia på insättningskvittot?”

Kanske var det handpenning på nya hästen. Vad vet jag. Men nu struntar hon i hur han mår och hur det går för honom. Det som var viktigt var att få pengar.

Som hon skrev i oktober. Du är en bättre människa än jag. Du vill ge honom en chans. Det orkar inte jag.

Fortsättning följer.

Mitt första inlägg om Mulman

Jag kommer flytta över mina inlägg om Mulman hit. Det finns några och dom vill jag samla på samma ställe. Det finns ännu mycket oskrivet men jag fyller på var efter.
Det här skrev jag 8 Januari 2013

I dag skulle Elvis ha fyllt 78 år och David Bowie fyller 66 år.

Och jag har fått köpa tillbaka min Mighty Fighter född 2009 e Carêm u NamNam

Han såldes 2010 på hösten till en kvinna i Sundsvall som skulle ha honom som hopphäst. Hon hade ganska höga tävlings ambitioner och hade jobbat hos en av våra stora ryttare & bla varit med över till USA med dennes dåvarande hopphingst. Hon var häst van och rutinerad och hade inga problem med att hantera lite vassa hästar. Jag har följt dem på distans. Fått bilder, lite filmsnuttar och berätteler om hur han utvecklats.

Fighter föddes som sk tåbarn. Han var otroligt stor när han kom ut och hade legat trångt. Så han gick på tårna kan man säga. Pga olyckliga omständigheter så brast senan i höger framben. Den stora senan på framsidan. Det gjorde i sin tur att han inte kunde räta ut benet så han kunde stå på foten.

4 dagar gammal blev han således gipsad. Och det tog tid att rehaba honom. Tuff till tusen var han. Växte så det knakade. Men han blev bra, skickades på hingstbete i Mars och kördes därifrån i September. Han kastreades vet besiktigades och såldes.

Nu står han där ute igen. Jag har med hjälp av min vän Lotta, som var med när det begav sig 2009, lyckats rädda honom från att bli slaktad. Jag har köpt honom osedd. Så när han i dag klev av trailern i Örebro visste jag bara det jag fått höra.

Jag hade framför mig en smärtpåverkad  häst. Med en rörelsestörning i v bakben. Sur, grinig och på gränsen till farlig. En otroligt skarp häst.

Jag orkar inte skriva mer i dag. Jag ska försöka uppdatera mer konkret frammåt.

Mulman

I dag klockan 11.30 är det 4 år sedan du klev av lastbilen i Örebro.
Jag hade ingen aning om vad som väntade mig.
Du hade varit borta i 3 år.
Mycket hade hänt och du var inte längre värd något. Du var förbrukad och på väg till slakt.

Med gemensamma krafter från goda vänner vars hjärtan du berört på djupet fick vi köpa tillbaka dig. På vinst och förlust.
Jag hade bara muntlig information, lite röntgenbilder och UL bilder.
Inte tillgång till några journaler eftersom dessa följer ägare och inte häst.

Goda vänner fanns där som alltid. Vi åkte och mötte upp bilen i Örebro.
Du kände igen mig direkt. Lugn som en filbunke men mötte inte min blick mer än väldigt kort. Men du stod där, äntligen!

Vi lastade dig på transporten utan några problem och du stod som ett ljus hela vägen hem.
Mitt sorgebarn, min stora kärlek och en av mina största utmaningar.

Alla väntade med spänning och en del med skräckblandad förtjusning.
Du hade blivit omskriven som farlig. Både mot hästar och människor.
Och jag hade ett helt oskrivet blad framför mig.

Redan första dagen fick du besök av några av dina människor som varit med din första tid i livet. Och du kände igen dom också.

Du var så ung, började ditt fjärde levnadsår nu.
Ändå hade du dubbelsidig hovbens inflammation i båda framhovarna och en lindrig artros i höger framknä. Och du var bara insutten. Inte riden.
Mitt hjärta blödde och jag kunde inte annat än att ge dig en chans att bli frisk.

Det visade sig att det här inte bara handlade om fysisk rehab utan även om en mental sådan. Att hitta tillit och glädje i livet. Att lägga rädslor bakom sig.
Och det skulle ta tid, men det hade jag räknat med.

Redan på kvällen tog vi ut dig i paddocken för att du skulle få röra dig lite efter den långa resan. Lotta och jag varvade med att gå med dig. Minsta felaktig rörelse såg du som ett direkt hot och markerade tydligt att du inte tänkte ta skit.
Vi kan bara tacka vår lyckliga stjärna att du kände igen oss och att du kände igen våra kommandon. Det skulle vi ha stor nytta av framåt visade det sig.

Du fick gå ut i hagen samtidigt med dom andra hästarna på morgonen. När du kom ut ur stallet var det som du inte visste hur du skulle göra. Du stod brett isär med alla benen och vaggade fram och tillbaka. Och tårarna rann på mig.
Sakta, sakta, meter för meter gick vi vägen bort till hagen. En bit som normalt tar någon minut tog säkert 15-20 minuter. Du var så osäker.
Du fick hö i hagen, rejält med hö eftersom du var väldigt tunn. Och du fick gå in lagom till em fodringen för att du skulle vila och få äta ett extra mål kraftfoder.
Det här blev en rutin som höll i sig i en månad.
Dag två kom nästa omgång människor med en egen morots säck till dig.
När vi stod där alla vi fyra som jobbat med dig under ditt första levnadsår var det som poletten ramlade ner.
Vi stod i boxen hos dig och plötslig från ingenstans vinklar du ner hoven och kotar över.

Det var som du försökte säga att ”Jag minns er allt och jag är så glad att se just er igen”

Du blev sakta gladare och mer tillfreds. Men du var känslig för andra människors kroppsspråk. Du reagerade på väldigt små saker och visste inte om du skulle försvara dig mot något som skulle hända eller om det var lugnt.
Du var en svår individ och en kraftfull sådan redan som liten. Och nu dryga 170cm över jorden blev du rätt skrämmande när du var osäker.

Vi hade lång väg att gå du och jag. Vi hade många nötter att knäcka och många duster att utagera. Men för var dag gick allt sakta framåt.
Du berikade mitt liv på så många sätt. Och du var värd en andra chans.
Jag kommer aldrig nog kunna tacka dom människor som gjorde detta möjligt.
Och inte heller för allt dom innan gjort för oss.
Vissa människor är bara något utöver det vanliga. Och jag är så tacksam för att just ni har korsat min väg. Ni vet vilka ni är.

Avlastning

Mulman

Mickis och den argsinta hästen

Lotta min bästa vän och brorsorna som hälsar för första gången

Vi hör ihop ❤

När en enkel resa går över styr

I dag har jag tillbringat dagen på Eklunda Stuteri där Eklunda Open gick av stapeln.
Ett otroligt välordnat arrangemang som du kan läsa mer om här Eklunda Stuteri

Jag har ridit sedan jag var 8 år till min mors förskräckelse. Jag tror inte att hon en enda gång var och tittade.
Oktober 1990 köpte jag min första häst.

Jag läste inte startlistorna innan jag åkte, för det kom annat emellan.
När allt drog igång var inte alla hästar på plats så jag gick ut och försökte få en överblick och se vilka man kunde få in tidigare.
Och mitt på gårdsplan möter jag en gammal vän.
Camilla har jag känt sedan jag var 14 år då hon var tillsammans med min kusin.
Hon blev snabbt som en storasyster och drog nog runt på mig en hel del. Och vår vänskap har varit solid.
Nu är det många år sedan vi täffades men vi har haft sporadisk kontakt.
Så mötet gjorde min dag.
Givetvis kom det upp en kokande gryta av minnen.
Ett av dessa har jag skrattat åt många gånger. Och gör så än i dag.

Camilla utbildade sig till Agreonom och gjord sin praktik på en gård i Skåne om jag minns rätt. När hon var i skåne köpte hon sin första häst Imra som hittade längre upp i landet.
Att det skulle bli starten på en lysande avelskarriär var det nog ingen av oss som tänkte på då.
Jag skulle få följa med Camilla och träffa Imra för första gången efter att hon kommit hem från Skåne. Imra var vid det laget uppstallad i Vallentuna.
Efter skulle vi äta middag hos min moster.
Vi begav oss till Stockholm södra, köpte biljetter till tåget och gick ut på perrongen.
Vi hade inte setts på ett tag och stod och pratade om allt som hänt sedan sist.
Sen började vi undra var tåget var och vips börjar tåget på perrongen bakom att rulla.
Vårat tåg! Vi sprang och var nära att försöka hoppa på i farten men sansade oss.

Vad göra nu? Vi kollade upp när nästa tåg skulle gå. Gav oss sedan iväg till tunnelbanan, köpte biljett och åkte till T-Centralen för att handla en present till moster. Tror att vi köpte en fruktkorg och lite choklad.
Sen ska vi ta tunnelbanan tillbaka.
Då blir jag stoppad i spärren och killen säger att biljetten är ogiltig.
Både jag och Camilla frågade hur det ens är möjligt. Vi köpte den ju för mindre än en timme sedan.
Killen svarar att det är fel datum på den. VA?? Vaddå fel datum?
Jo den är stämplad i morgon!
VA VA VA?  I morgon, men det har ju inte varit, det är ju fel!
Jag lovar, vi stod och argumenterade med spärrvakten i säkert 10 minuter innan han insåg orimligheten och släppte igenom oss.

Vi kommer tillbaka till Stockholm Södra och samma sak uppstår även där.
SUCK liksom!
När vi kommer upp på perrongen så tittar vi NOGA var just vårat tåg går.
Vi tom dubbelkollar.
Tåget står innen på perrongen och lagom när vi kliver upp på rätt perrong så börjar det att rulla. Vi fick panik, klockan var ju inte dags än.
Vi lägger benen på ryggen och springer allt vi har och hoppar på i farten.
Kliver in i vagnen med andan i halsen och dimper ner på varisitt säte.

Så tittar vi oss omkring. Vi är helt ensamma. Det är verkligen bara jag och Camilla på tåget. Och det rullar inte iväg i tänkt riktning utan rakt ut på bangården.

MEN HALLÅ! VAD ÄR DET SOM HÄNDER?
Tåget stannar och vi känner oss helt förvirrade och lätt stressade.
Då kliver det på en konduktör, han stirrar på oss med frågande blick.
Sen säger han att man måste vänta med att kliva på tåget tills det står på perrongen.
Så här kan ni inte göra!

SÅ HÄR? Men vi klev på när det stod på perrongen. Det var väl inte vårt fel att tåget gick tidigare eller?
Han stirrar på oss som om vi kom från en annan planet.
Att tåget lämnat perrongen berodde på att man skulle koppla på lite fler vagnar innan avgång upplyste han oss om.
Snäll som han var lät han oss sitta kvar. Eller snäll? Han insåg nog att det var förenat med livsfara att släppta ut oss på bangården för en stilla promenad tillbaka till perrongen för att invänta tåget.

Vi kom ut till hästen lagom när mörkret fallit. Men vad gjorde det?
Vi kom givetvis något sent till middagen men moster fick sig ett gott skratt.

Tänk vad en enkel resa kan bli något man sent skall glömma.
Återigen skrattar jag gott åt minnet.
Vilket år det var är jag inte helt säker på men gissningsvis 1979-80

Många år senar har jag fortfarande kvar en fin vän som jag värderar högt.