Kategoriarkiv: Psykologi

I skogen finner man mer än rådjur

Standard

Som ni säkert anat så har jag och ett förträffligt järngäng varit ute moder natur och botaniserat en del sista veckorna.
Det har varit otroligt mycket research och kartläggning, många diskussioner och hysteriska skrattsalvor och galna upptåg.

Tänk, jag sitter där bland helt främmande människor och dom begriper min rappakalja liksom! Det om något är wow faktor!

Hur som, ena dagen har vi bestämt tid för att fixa några praktiska saker och uppdatera kartläggningen. Jag parkerar på min sedvanliga spot och dom andra åker upp för att vända och parkera straxt intill.
När dom inte kommer tebax blir jag fundersam och börjar gå upp i backen. Där står bilen.
Jag kliver fram och ser båda brudarna stå mitt i vägen.

Där står en ”man” och stammar fram en bortförklaring. Jag försöker sätta mig in i samtalet. Personen har plockat ner delar av vår utrustning.
Svetten lackar om honom när han stammar fram att han tagit det för att ringa polisen för att han trodde det var något olagligt. Hmm jo men visst.
Hade han trott det hade han nog fotograferat och sen ringt ut snuten. Inte försökt sno våra grejer.
Inte nog med det. Jag kom ju fram senare än dom andra två.
När dom körde upp i backen hade ”mannen” legat i gräset. När dom dök upp reser han sig snabbt och säger att han cyklat omkull.

Han har joggingbyxor på sig och det är helt klart något som står och ”vinkar” där innanför!
Han kanske fick en pinne innan för brallorna i fallet?
Den här pinne tycks i så fall vara rätt livlig.

Efter att febrilt försökt förklara vad han gör med våra saker, varför han låg på backen när vi kom osv försvinner han inte i dungen igen för att lägga tillbaka våra prylar.
När han efter en märkligt lång stund återkommer, tog galet lång tid att gå 50 meter för att returnera grejerna så har även pinnen i brallorna försvunnit.

Med svetten bokstavligen rinnande i ansiktet önskar han oss lycka till i vårt letande.

Dagen innan var där en annan man på samma stället. Båda utgav sig för att plocka svamp. Den sistnämnda saknade något att plocka svamp i, om han nu inte hade massor av plats i brallorna..
Den förstnämnda plockade svamp i hink.
Det jag inte begriper är att man försöker plocka svamp på en skogsö där merparten består av berg och mycket sten…
Men kanske kan det vara så att den sortens svamp dom sökte inte är den sorten vi andra brukar plocka. Eller så hade dom svampen med sig och där av spårade allt ur.

Med facit i hand borde vi där och då ringt snuten.
Att mannen med pinnen i brallorna inte var rumsren det var inte svårt att begripa.
Det här är ett stenkast från ett stort bostadsområde och där rör sig mycket barn.

Men jag hoppas och tror att grabbarna grus fick sig en hygglig skrämselhicka och inte återkommer till platsen igen. Och noga tänker sig för.
Vem vet det kan dyka upp 3 galna grälsjuka kärringar igen!

wp-1469131060886.jpg

 

Annonser

When the past strikes back

Standard

Ibland undrar jag hur saker och kan bli som dom blir.
Och varför vissa människor mer eller mindre åker räkmacka genom livet och andra ska slåss med näbbar och klor för att hitta en bas för att överleva.

Jag är absolut inte den som åkt räckmacka genom livet. Far away from that.

Men jag har valt att försöka utveckalas, lära mig av histiorien och lära mig av det som sker. Att ta konsekvenserna av mitt handlande och inte skuldbelägga någon annan för mina val.

Självklart har även jag saker jag gjort som jag inte är stolt över. Som jag skulle önska att man gjort annorlunda. Samtidigt hadet jag då inte kunskapen, självinsikten och erfarenheten som jag hade behövt för att göra annorlunda.

Sista veckan har jag fått en hel del aha upplevelser, insikter och för första gången i mitt liv kunnat sätta ner foten, vänligt men bestämt och säga nu räcker det!
När ens förälder varit död i 30 år och man forftarande skyller sitt handlande och sina egna reaktioner på dem, då har man missat något i livet.
Dessutom skulle jag vilja ha ett snack med dom psykologer och terapeuther som skott sig på en patients bekostand i typ 20 år utan att göra någon som helst nytta. Mer än möjligen bejaka att man kan skylla saker på andra. Man behöver inte ta ansvar för det man säger och gör, det räcker med att vara ett offer.

Jag har aldrig haft någon större respekt eller förståelse för just den här yrkeskategorin då dom har ett väldigt märkligt vis att se på livet och på människors sätt att agera.
För att inte tala om vad dom faktiskt lyckas katalysera fram för idiotiska beteenden.

Visst åldern har sin inverkan och kanske finns det små inslag av demens som smyger sig på. Men det är inte hela sanningen.

När reaktionen över en trasig dammsugare slutar med att man skyller det hela på att man är uppvuxen i en dysfunktioneller kärlekslös familj, då har det gått ganska långt.
Att skylla sin reaktion på en mamma som varit död i dryga 30 år och som man inte har levt under samma tak som på drygt 60 år. Då har man inte lärt sig någon på vägen.
Inget annat än att man räddar sig själv genom att dra på sig en tjock mullig lurvig tät offerkofta.
Att sedan på det snabbt som en vessla vända på steken och kasta skiten i mitt knä blir liksom lite too much!
Nej jag måste inte accepera det. Jag måset inte ens repsektera det.
Kaske fick det mig att göra något jag funderat över mycket länge men valt att avstå pga många olika saker.

Vi får se om jag har förmågan att genomföra det.
Vad vill jag säga med det här då?

Jo det är enkelt.
Ta ingen skit oavsett vad den kommer ifrån.
Även om det är kött och blod.
Stå på dig, annars gör någon annan det!

Ha en fantastiskt fin vecka!