Tag Archives: Minnen

Slutet på en Epok i livet

Standard
Slutet på en Epok i livet

Ibland måste man göra någon form av avslut och gå vidare.
I dag har jag avlsutat en epok i mitt liv. 

Oktober 1990 köpte jag min första egna häst.
Ella Bella. 
Hon var 13 år gammal och 172 cm över jorden. Fötter som en Ardenner och sinne som en hmm ja en smart dam av mycket fin klass. Och ett hjärta av guld.
Vi blev ett med varandra efter att ha haft ett tufft första år, där alla gränser skulle testas och utvärderas.
Där tillit och ömsesidig respekt var A & O 
Hon blev min vapendragare och jag fick lära mig mycket av henne.

Mariella som hon egentligen hette var född 1977 och e Marino ue Thoddhurst XX
Hon öppnade en helt ny värld för mig. Hon var nog min mentala räddning många gånger när allt ställdes på sin spets.
Hon var vänligheten själv även om hon hade en räv bakom örat.
Men man var allt trygg med henne. 

Skärtorsdagen 1997 hade jag precis gått på mitt skift på morgonen när jag fick ett telefonsamtal från en av tjejerna i stallet. 
Ella var skadad och jag var tvungen att komma pronto.
Tjejen som ringde var en mycket rutinerad hästtjej och jag fattade snabbt att det var allvar.
Den dagen minns jag minut för minut. 
Vanmakten, rädslan, sorgen, förtivlan och smärtan.
Det är dom gångerna man undrar varför man håller på med hästar när man inte bara kan bära iväg med dom och svänga in på en klinik.

Våran veterinär var på semester och den enda som fanns tillgänglig kunde inte häst alls.
Efter mycket om och men fick jag vid lunch tag i Djurabulancen som då höll till i Avesta.
Dom kom ner och hämtade oss och körde oss till Strömsholm.
Fanstastiska människor som verkligen kunde sin sak. Och som även kunde hantera en chockad och halvt hysterisk djurägare.
Kl 20 samma kväll fick Ellabella avlusta sina dagar. 
Men hon har lämnat mycket fantastiska minnen efter sig.

Ironiskt nog så avslutar jag min hästepok idag.
Inte på samma drastiska vis utan genom att lämna en fantastisk indivd vidare till en ny ägare.
Någon han kan utvecklas med och verkligen bonda med.
Jag tror att det här kan bli väldigt bra även om det känns vemodigt.
Livet blir inte alltid som man tänkt att det ska bli.
Ärligt så blir det nog allt annat än man har tänkt sig.
Med det säger jag inte att det inte är bra. Bara väldigt annorlunda och kaske inte fullt så mycket rosa fluff och räckmackor som man kanske skulle kunna önska.

Nu har jag för första gången sedan 1990 lämnat alla staffettpinnar vidare till andra människor.
Jag följer med på avstånd och hoppas och tror att det här bli bra.


Bilden är inte perfekt men visar vilken mentalitet han har.
En udda häst som man fullt ut måste förtjäna.
Lyckas man med det har man en vän och vapendragare för resten av livet.

Tack alla som gjort det här möjligt.

Annonser

När en enkel resa går över styr

Standard

I dag har jag tillbringat dagen på Eklunda Stuteri där Eklunda Open gick av stapeln.
Ett otroligt välordnat arrangemang som du kan läsa mer om här Eklunda Stuteri

Jag har ridit sedan jag var 8 år till min mors förskräckelse. Jag tror inte att hon en enda gång var och tittade.
Oktober 1990 köpte jag min första häst.

Jag läste inte startlistorna innan jag åkte, för det kom annat emellan.
När allt drog igång var inte alla hästar på plats så jag gick ut och försökte få en överblick och se vilka man kunde få in tidigare.
Och mitt på gårdsplan möter jag en gammal vän.
Camilla har jag känt sedan jag var 14 år då hon var tillsammans med min kusin.
Hon blev snabbt som en storasyster och drog nog runt på mig en hel del. Och vår vänskap har varit solid.
Nu är det många år sedan vi täffades men vi har haft sporadisk kontakt.
Så mötet gjorde min dag.
Givetvis kom det upp en kokande gryta av minnen.
Ett av dessa har jag skrattat åt många gånger. Och gör så än i dag.

Camilla utbildade sig till Agreonom och gjord sin praktik på en gård i Skåne om jag minns rätt. När hon var i skåne köpte hon sin första häst Imra som hittade längre upp i landet.
Att det skulle bli starten på en lysande avelskarriär var det nog ingen av oss som tänkte på då.
Jag skulle få följa med Camilla och träffa Imra för första gången efter att hon kommit hem från Skåne. Imra var vid det laget uppstallad i Vallentuna.
Efter skulle vi äta middag hos min moster.
Vi begav oss till Stockholm södra, köpte biljetter till tåget och gick ut på perrongen.
Vi hade inte setts på ett tag och stod och pratade om allt som hänt sedan sist.
Sen började vi undra var tåget var och vips börjar tåget på perrongen bakom att rulla.
Vårat tåg! Vi sprang och var nära att försöka hoppa på i farten men sansade oss.

Vad göra nu? Vi kollade upp när nästa tåg skulle gå. Gav oss sedan iväg till tunnelbanan, köpte biljett och åkte till T-Centralen för att handla en present till moster. Tror att vi köpte en fruktkorg och lite choklad.
Sen ska vi ta tunnelbanan tillbaka.
Då blir jag stoppad i spärren och killen säger att biljetten är ogiltig.
Både jag och Camilla frågade hur det ens är möjligt. Vi köpte den ju för mindre än en timme sedan.
Killen svarar att det är fel datum på den. VA?? Vaddå fel datum?
Jo den är stämplad i morgon!
VA VA VA?  I morgon, men det har ju inte varit, det är ju fel!
Jag lovar, vi stod och argumenterade med spärrvakten i säkert 10 minuter innan han insåg orimligheten och släppte igenom oss.

Vi kommer tillbaka till Stockholm Södra och samma sak uppstår även där.
SUCK liksom!
När vi kommer upp på perrongen så tittar vi NOGA var just vårat tåg går.
Vi tom dubbelkollar.
Tåget står innen på perrongen och lagom när vi kliver upp på rätt perrong så börjar det att rulla. Vi fick panik, klockan var ju inte dags än.
Vi lägger benen på ryggen och springer allt vi har och hoppar på i farten.
Kliver in i vagnen med andan i halsen och dimper ner på varisitt säte.

Så tittar vi oss omkring. Vi är helt ensamma. Det är verkligen bara jag och Camilla på tåget. Och det rullar inte iväg i tänkt riktning utan rakt ut på bangården.

MEN HALLÅ! VAD ÄR DET SOM HÄNDER?
Tåget stannar och vi känner oss helt förvirrade och lätt stressade.
Då kliver det på en konduktör, han stirrar på oss med frågande blick.
Sen säger han att man måste vänta med att kliva på tåget tills det står på perrongen.
Så här kan ni inte göra!

SÅ HÄR? Men vi klev på när det stod på perrongen. Det var väl inte vårt fel att tåget gick tidigare eller?
Han stirrar på oss som om vi kom från en annan planet.
Att tåget lämnat perrongen berodde på att man skulle koppla på lite fler vagnar innan avgång upplyste han oss om.
Snäll som han var lät han oss sitta kvar. Eller snäll? Han insåg nog att det var förenat med livsfara att släppta ut oss på bangården för en stilla promenad tillbaka till perrongen för att invänta tåget.

Vi kom ut till hästen lagom när mörkret fallit. Men vad gjorde det?
Vi kom givetvis något sent till middagen men moster fick sig ett gott skratt.

Tänk vad en enkel resa kan bli något man sent skall glömma.
Återigen skrattar jag gott åt minnet.
Vilket år det var är jag inte helt säker på men gissningsvis 1979-80

Många år senar har jag fortfarande kvar en fin vän som jag värderar högt.

 

 

 

Why try so hard to fit in

Standard

When youre born to stand out

Jag och mina klycshor igen.

Nog är jag en av alla människor där tankarna konstant snurrar. Jag löser problem när jag sover och vankar inte sällan av att lösningen är funnen.
Drömmer sanndrömmar har jag alltid gjort och haft en föraning om kommande saker.

Jag vill tro att jag är en i mängden och ungefär som alla andra.
Men jag har inte alltid känt mig sådan. Jag har ofta varit den som inte smält in i mängden.
Den som alltid skapat frustration och avsmak hos människor.
Jag har helt enkelt varit mig själv eftersom jag varit klart bäst på det.
Och mycket sällan faller det i god jord.

Jag funderar på att dra igång en blogg vid sidan om denna. Som är lite mer peronlig och som i så fall kommer vara en rejäl berg och dal bana av mig och min familj.
Vägen genom livet. På ont och gott.

Vad tror ni?
Är det något ni skulle kunna tänka er att läsa?

Jag tycks vara den i släkten som är begåvad med ett exeptionellt minne.
Så mycket är alltsåt bar sånt som finns kvar i mitt huvud.