Första veckan har gått

MÅNDAG, 14 JANUARI, 2013, 00:23

I  morse blev jag ut ringd till stallet. Min stora drummel hade rullat fast under natten men tagit sig loss. Dock satt en fot i dörren, alltså sparkat i den, så det krävdes hammare och stämjärn för att kunna öppna den. Kändes bra att kunna konstatera att hästen dock var oskadd och rätt obekymrad. Trots att det var hans dåliga bakben han använt för att trycka ut dörren. Det syntes för tån var välpolerad. Han tyckte det var rätt trevligt att jag kom ner och gav honom lite uppmärksamhet så där på morgonkvisten.
Passade på att kolla över mina andra huliganer och släppa ut dem också.

Mulman sköter sig finfint. Han är artig och trevlig och vill gärna gosa. Har inga som helst problem med att umgås med människor och hästar vad vi hittills kunnat se. Det känns otroligt bra måste jag säga.

Vid lunch var det då dags igen. Therese som hade fodringen ringde och sa att Mulman var blodig på en framfot, så det var bara att kliva ut i kyla och kontrollera.

Mycket riktigt hade hans lilla dans och blåsnummer för rådjuren gett honom ett broddtramp på ena ballen. Det var bara att gå in och hämta lite prylar för sår rengöring.

Han är rolig, för han står och försöker hjälpa till med mulen när man ska tvätta. Och sen lyfter han foten, precis som han säger ”här matte, blir det bra så här högt”. Den skarpa häst jag sägs ha köpt tillbaka står alltså i hagen utan grimma och är alldeles förtvivlat tjänstvillig när det skall tvättas sår. När allt är klart blir han allt besviken över att jag går.

Det vanliga passer i stallet med mockning och vatten och hö fixade jag delar av innan 4a. Då fick han som vanligt komma in för att få äta och vila. Han gillar det nu. Har inga problem med att han är själv.

Fick hjälp av Eva med att fylla vatten och borsta Sotis. Det är så gött när man får lite hjälp då och då. Hon är bra med djuren Eva och är inte rädd för att ta tag i saker. Uppskattar hennes hjälp enormt mycket.

Sen var det dags för Mulmans sår rengöring inne. Han står rätt snällt på gången. Vill inte sätta fast honom ännu då jag inte alls vet vad han har upplevt och vill inte trigga igång saker i onödan. Han hjälpte lika bred villigt till när jag skulle tvätta denna gång och är väldigt glad över alla människor som hela tiden pratar med honom. Man riktigt ser hur denna stora häst står och myser. Då blir jag varm i hjärtat.

Är så otroligt glad över att ha honom hemma igen. Att han undslapp slakt. Ännu har vi inte mött veterinären men det ska vi snart se till att göra. Det ska bli intressant att höra hans utlåtande.

Sen fick även Grå sig en omgång med lite sårtvätt. Han kan då rakt inte hålla rätt på broddade fötter så det är sår högt och lågt. Blir så trött.

Nu måste jag beställa en burk Vegebom igen. Knappt halva burken kvar och det lär gå fort om det ska fortsätta så här.  Nu är det dags att sluta för i dag. I morgon är en ny dag.

Ha det gött där ute!

Dag 5 det ser ljust ut

LÖRDAG, 12 JANUARI, 2013, 22:36

En sak jag lärt mig tidigt när det gäller häst är, ta inget för givet och lämna inte något åt slumpen. Då går det garanterat åt helvete. Se till att fråga om du är osäker. Det finns massor av kompetens i häst branschen så se till att använda den!

Använd det sunda förnuftet och lyssna på det som inte sägs.

I går var Lotta här och hjälpte oss lite. 4 ögon ser bättre än 2 och även hon har varit med från första början.

Överkotning tendenserna fortsätter han att visa då och då. Det är lite märkligt hur saker sätter sig i skallen på dem. Och så kapitalt som det här. Han har inte sett någon av oss på över 2 år och när vi samlas återkommer beteendet. Han kopplar ihop det med uppmärksamhet. Smart grabb våran Fighter.

När det kommer till bakbenet som han ska ha något form av Shivering i så blir jag lite fundersam. Det visad han tydligt första dygnet men jag ser mindre och mindre av det. Men så fort han blir osäker dyker det upp. Då drar han upp bak benen i ett högre läge och håller. Sen ställer han ner. Är han fokuserad syns det inte vare sig han backar eller går framåt. När han travar i hagen, trots knöligt underlag, går han rent.

Han har testat oss lite grann. Och när han testar blir han givetvis stor. Att det triggar att gå på banan med 2 stölliga polare som härjar runt i hagen bredvid är inte konstigt.

Det som jag upplever otroligt märkligt är att han är rädd när han testar. Han har hela tiden ögonkontakt när han gör det, han försöker provocera fram en reaktion. Men det går snabbt över. Han beter sig som en häst som blivit tuktad av det hårdare slaget. Han förväntar sig att om han gör på ett speciellt sätt åker han på stryk. Han skaka på huvudet när jag säger till honom på skarpen. Men han ser ut som han väntar sig att jag ska flyga på honom och klappa på honom med repet. Och en del i blicken är frågande och en liten del säger kom igen då..

Han var rätt svullen i bak kotorna när han kom hit. Dock tycker jag att det blir bättre och bättre för varje dag, han är inte alls farligt tjock utan mer en antydan till det.

Han går med täcke på sig ute, inte för att han ska slippa frysa utan för att han ska slippa lägga energi på att hålla värmen och kunna använda den att lägga på hullet i stället. Och han kommer stå med täcke inne när det är kallt. Han står inne själv från ca 16 tiden för att få den vila han behöver och få äta i lugn och ro, då blir det kyligt i stallet.  Så fort dom andra kommer in blir det varmt. Känner dock att han inte ska stå och spänna sig utan kunna slappna av för att det ska bli bra för honom.

På måndag ska jag ringa till kliniken och beställa tid. Dags att stämma av och få veta hur vi ska jobba vidare.

Dag 2 hemma men Prinsen

Det här skrevs den 9e Januari 2013

En ny dag för mig och Fighter.

Kommer ut i stallet på morgonen. Dags att fodra och släppa ut.

Som vanligt möts man av gnäggande hästar som nyvaket blinkar i skenet av lamporna.
Går runt och fodrar alla och myser lite. Det andra stallets hästar är redan ute. Funderar på i vilken ordning jag ska släppa ut. Vill att det ska vara genomtänkt och inte triggande och oroande. Fighter får därmed gå ut först. Tar det lugnt och låter honom ta tid på sig. Har vårat gamla arbetsrep så han får space. Det är drygt 3 m långt.

Han stannar vid varje box vi passerar och hälsar på varje häst. Han insuper lukten av dem och står och kliar och gosar med var och en. I går fick han hälsa på alla i den turordning jag tog in dem. Och av någon outgrundlig anledning känns det som han och Elliot känner att dom hör ihop. Märkligt fenomen får jag lov att säga.

När vi kommer utanför stall dörrarna är det fortfarande skumt ute. Vänder honom försiktigt för att stänga bakom oss. Han är osäker. Börjar gå. Han går som om han inte på mycket länge känt snötäckt mark under fötterna. Han reagerar på massor av saker. Stannar, skyggar och söker kontakt. Kollar mig. Ser att allt är lungt och fortsätter trevande framåt. Vi möter Annelie som lägger ut mat. Han skyggar igen. Hör hennes röst och då går det fint igen.

Väl ute i hagen ignorerar han hö högen och börjar gå runt och undersöka det som finns. Mycket att gräva i, lukta på. Kliver på lite is, blir riktigt rädd. Men rör sig förhållandevis obehindrat. Dock kan man konstatera att han har en ordentlig muskelanemi i bakänden. Man kan undra vad det är som lett till detta. Han är 3½ år gammal. Har enligt utsago gått i lösdrift fram till i September då han stallades in. Sedan dess gått ute ca 12 timmar per dygn tillsammans med andra hästar. Har han inte rört sig alls? Han har dessutom inget hull att bygga muskler av så nu gäller det att få upp honom i hull. Men det ska inte vara ett problem.

I dag visade han tydligt att han känner igen oss alla. I går träffade han Lotta. I dag var Annelie och Jonas här. När vi står där tillsammans då börjar han. Lyfter höger fram lite och darrar. Sen visar han överkotnings tendenser. Ett inlärt väl inarbetat beteende som han skaffade sig som liten under senskadan. Han har inte visat detta på hela tiden han varit borta. I dag utlöste vi 4a detta. Och när Jonas kallade honom Mulman så var allt som vanligt.

Han känns nöjd och trygg. Söker kontakt med alla. Både 4 beningar och 2 beningar.
Han får än så länge gå ute fram till 4a snåret på dagarna för han behöver vilan. Och i morgon ska vi boka tid på kliniken för att stämma av allt och se hur vi ska jobba framöver. Har fullt förtroende för våran veterinär.

Jag tror att både jag och Mulman kommer somna ovaggade i kväll. Det är så skönt att ha honom hemma igen. Att se att det inte alls var en bindgalen häst som kom hem som var smärtpåverkad och ohanterbar. Bara en mycket stor bebis som är så kärlekshungrande så hälften hade varit nog. Mina djur söker alltid uppmärksamhet och får det. Den här killen har lidit stor brist på det. Och jag undrar hur det har kunnat bli så himla fel att han satt sådan skräck i folk. Att han känner när han är oönskad förstår jag och då blir han inte trevlig, så är det med de flesta hästar som har lite humör och temperamet.

Nu tar vi det lugnt tills vi fått ett veterinärutlåtande. Sen får vi se hur vi ska jobba vidare för att få honom på banan igen. Med lite kärlek, sysselsättning och mintgodis så löser vi det här.

Jag vill också tacka för alla fina ord och allt stöd, all uppmuntran och alla konkreta råd jag har fått under de senaste månaderna och för att inte tala om det senaste dygnet.

Många har hört av sig och önskat oss lycka till. Jag är kanske korkad men jag kan inte släppa taget när det känns rätt att hålla kvar. Om det visar sig att det tillslut finns saker vi ännu inte vet, ja då tar vi det då. Men det finns så många saker som förklarar senariot.

Hur kan man ex inte se att hans båda framfötter är olika stora? Och då är det mer på höjden än på bredden…

Att han inte har hull nog att bygga muskler av…och är man ca 172 cm hög måste man få ordentligt med mat för att kunna bygga något. Han har varit ganska kraftigt mask angripen innan man faktiskt kollade läget igen, men först struntade i det. Att gå runt med stora mängder blodmask är ingen höjdare och tar hårt. Sen vad det får för konsekvenser vet jag inte. Men det får jag ta reda på.

Att man inte kan se skilland på en artros och pålagringar är också olyckligt. Då det dessutom står klart och tydligt i pappren.

Nu väntar jag på att försäkringen ska komma. Undrar vad som väntar mig i det försäkrings brevet….återkommer om det. Hon har nu i alla fall klippt alla band till honom. Det kom ett mejl i går. ”Har han kommit fram? Har du kopia på insättningskvittot?”

Kanske var det handpenning på nya hästen. Vad vet jag. Men nu struntar hon i hur han mår och hur det går för honom. Det som var viktigt var att få pengar.

Som hon skrev i oktober. Du är en bättre människa än jag. Du vill ge honom en chans. Det orkar inte jag.

Fortsättning följer.

Mitt första inlägg om Mulman

Jag kommer flytta över mina inlägg om Mulman hit. Det finns några och dom vill jag samla på samma ställe. Det finns ännu mycket oskrivet men jag fyller på var efter.
Det här skrev jag 8 Januari 2013

I dag skulle Elvis ha fyllt 78 år och David Bowie fyller 66 år.

Och jag har fått köpa tillbaka min Mighty Fighter född 2009 e Carêm u NamNam

Han såldes 2010 på hösten till en kvinna i Sundsvall som skulle ha honom som hopphäst. Hon hade ganska höga tävlings ambitioner och hade jobbat hos en av våra stora ryttare & bla varit med över till USA med dennes dåvarande hopphingst. Hon var häst van och rutinerad och hade inga problem med att hantera lite vassa hästar. Jag har följt dem på distans. Fått bilder, lite filmsnuttar och berätteler om hur han utvecklats.

Fighter föddes som sk tåbarn. Han var otroligt stor när han kom ut och hade legat trångt. Så han gick på tårna kan man säga. Pga olyckliga omständigheter så brast senan i höger framben. Den stora senan på framsidan. Det gjorde i sin tur att han inte kunde räta ut benet så han kunde stå på foten.

4 dagar gammal blev han således gipsad. Och det tog tid att rehaba honom. Tuff till tusen var han. Växte så det knakade. Men han blev bra, skickades på hingstbete i Mars och kördes därifrån i September. Han kastreades vet besiktigades och såldes.

Nu står han där ute igen. Jag har med hjälp av min vän Lotta, som var med när det begav sig 2009, lyckats rädda honom från att bli slaktad. Jag har köpt honom osedd. Så när han i dag klev av trailern i Örebro visste jag bara det jag fått höra.

Jag hade framför mig en smärtpåverkad  häst. Med en rörelsestörning i v bakben. Sur, grinig och på gränsen till farlig. En otroligt skarp häst.

Jag orkar inte skriva mer i dag. Jag ska försöka uppdatera mer konkret frammåt.

Mulman

I dag klockan 11.30 är det 4 år sedan du klev av lastbilen i Örebro.
Jag hade ingen aning om vad som väntade mig.
Du hade varit borta i 3 år.
Mycket hade hänt och du var inte längre värd något. Du var förbrukad och på väg till slakt.

Med gemensamma krafter från goda vänner vars hjärtan du berört på djupet fick vi köpa tillbaka dig. På vinst och förlust.
Jag hade bara muntlig information, lite röntgenbilder och UL bilder.
Inte tillgång till några journaler eftersom dessa följer ägare och inte häst.

Goda vänner fanns där som alltid. Vi åkte och mötte upp bilen i Örebro.
Du kände igen mig direkt. Lugn som en filbunke men mötte inte min blick mer än väldigt kort. Men du stod där, äntligen!

Vi lastade dig på transporten utan några problem och du stod som ett ljus hela vägen hem.
Mitt sorgebarn, min stora kärlek och en av mina största utmaningar.

Alla väntade med spänning och en del med skräckblandad förtjusning.
Du hade blivit omskriven som farlig. Både mot hästar och människor.
Och jag hade ett helt oskrivet blad framför mig.

Redan första dagen fick du besök av några av dina människor som varit med din första tid i livet. Och du kände igen dom också.

Du var så ung, började ditt fjärde levnadsår nu.
Ändå hade du dubbelsidig hovbens inflammation i båda framhovarna och en lindrig artros i höger framknä. Och du var bara insutten. Inte riden.
Mitt hjärta blödde och jag kunde inte annat än att ge dig en chans att bli frisk.

Det visade sig att det här inte bara handlade om fysisk rehab utan även om en mental sådan. Att hitta tillit och glädje i livet. Att lägga rädslor bakom sig.
Och det skulle ta tid, men det hade jag räknat med.

Redan på kvällen tog vi ut dig i paddocken för att du skulle få röra dig lite efter den långa resan. Lotta och jag varvade med att gå med dig. Minsta felaktig rörelse såg du som ett direkt hot och markerade tydligt att du inte tänkte ta skit.
Vi kan bara tacka vår lyckliga stjärna att du kände igen oss och att du kände igen våra kommandon. Det skulle vi ha stor nytta av framåt visade det sig.

Du fick gå ut i hagen samtidigt med dom andra hästarna på morgonen. När du kom ut ur stallet var det som du inte visste hur du skulle göra. Du stod brett isär med alla benen och vaggade fram och tillbaka. Och tårarna rann på mig.
Sakta, sakta, meter för meter gick vi vägen bort till hagen. En bit som normalt tar någon minut tog säkert 15-20 minuter. Du var så osäker.
Du fick hö i hagen, rejält med hö eftersom du var väldigt tunn. Och du fick gå in lagom till em fodringen för att du skulle vila och få äta ett extra mål kraftfoder.
Det här blev en rutin som höll i sig i en månad.
Dag två kom nästa omgång människor med en egen morots säck till dig.
När vi stod där alla vi fyra som jobbat med dig under ditt första levnadsår var det som poletten ramlade ner.
Vi stod i boxen hos dig och plötslig från ingenstans vinklar du ner hoven och kotar över.

Det var som du försökte säga att ”Jag minns er allt och jag är så glad att se just er igen”

Du blev sakta gladare och mer tillfreds. Men du var känslig för andra människors kroppsspråk. Du reagerade på väldigt små saker och visste inte om du skulle försvara dig mot något som skulle hända eller om det var lugnt.
Du var en svår individ och en kraftfull sådan redan som liten. Och nu dryga 170cm över jorden blev du rätt skrämmande när du var osäker.

Vi hade lång väg att gå du och jag. Vi hade många nötter att knäcka och många duster att utagera. Men för var dag gick allt sakta framåt.
Du berikade mitt liv på så många sätt. Och du var värd en andra chans.
Jag kommer aldrig nog kunna tacka dom människor som gjorde detta möjligt.
Och inte heller för allt dom innan gjort för oss.
Vissa människor är bara något utöver det vanliga. Och jag är så tacksam för att just ni har korsat min väg. Ni vet vilka ni är.

Avlastning

Mulman

Mickis och den argsinta hästen

Lotta min bästa vän och brorsorna som hälsar för första gången

Vi hör ihop ❤

Kärlek i massor

För er som missat det, så kommer här essensen av mig.
Det som får mig levande, det som får mig att glömma tid och rum.
Det som får mig att flyta ihop med nuet och totalt smälta samman med den kärlek som står högt upp på listan.
Hästar.

Den här killen har en historia som jag inte önskar någon annan individ att få uppleva.

Han kom tillbaka när han var 3,5 år och var då så mentalt förstörd så jag blev chockad. Ja det är en häst av högt blod.
En häst med hjärna, känsla och skärpa.
Det du ger får du tillbaka.
Han är en spegel av de människor som hanterar honom.
Kort och gott själens spegel.

Hur någon kan så totalt få en sund och trygg individ att tappa fotfästet så kapitalt som personen innan mig gjorde, är mig helt främmande.
Jag vet än i dag inte vad som hände. Jag kan bara läsa hästen och med det också ana vad som tvingat honom in i det mentala tillståndet.
Inte är det vänlighet, omtanke och kärlek i alla fall.

Hans mentala och fysiska tillfrisknade har gått fint. Han är stor som ett hus i dag, vacker som en ängel och visar upp sig med stolthet och värdighet. Han har fått den tid han behövt för att läka alla sår.
Och han är bara så galet fantastisk.
I dag är han och hans vapendragare oskiljaktiga.
Jag är stolt för att jag hittade dig och lyckades föra er samman. Jag är stolt över att allt blivit så galet bra och att ni blivit ett.

178 cm över havet och 700 kg tung.

Mighty Fighter var verkligen ett passande namn