Livet

Har jag någon gång sagt att jag har världens finaste söner?
Där bor så mycket klokskap, kärlek och empati.
Vi formas och förändras hela livet (åtminstone merparten av befolkningen) och man har så mycket att lära av varandra. Så mycket att se och uppleva.

I dag körde jag hem äldsta sonen till sitt nyinköpta hus. Det är alltid så fantastiskt att umgås med honom. Han gör mig till en bättre del av mig själv.

Förra året blev en djup tragedi och jag hade kunnat förlora honom.
Men just den här dagen var det inte min tur att förlora honom. Men han förlorade sina vänner i en ofattbar och tragisk olycka. Och det har varit en svår väg framåt för honom och hans vänner. Familjerna som förlorade sina söner, döttrar, bröder, systrar, partners och vän.
När det som inte får hända händer. När tiden stannar och luften försvinner. Vaccum uppstår.

Det är svårt att också vara anhörig. Att kunna stötta och hjälpa någon i kris. Att själv kunna ta in det ofattbara. Flera av dom har jag mött. Alltid med ett leende på läpparna. Så fina människor.

Men jag är så ofattbart lyckligt lottad att jag fått ha honom ett tag till. Att få ha djupa samtal om livet, döden, relationer om allt mellan himmel och jord.
Varje gång går jag med lätta steg framåt, berikad och glad.
Även när det är tungt.

Jag förlorade också en vän alldeles nyligen. En vän som både hatade och älskade livet. Som hade en livskamp varje dag. Hon lös upp rummet med sin närvaro och sina skratt.
Dom djupa samtalen om livets svåra ämnen. Men när livet blir förmycket och inte längre hanterbart spelar allt annat inte längre någon roll.
Även om man vill göra skillnad så finns det alltid en gräns för om det är möjligt. Här räckte vi inte till.

Det var ju inte så här det skulle vara. Vi skulle ju har rullstolsrejs på hemmet. Smyga ut och dricka bubbel och hitta på hyss.

Skratta tills solen gick upp och simma i den djupa oceanen.I går kväll när jag tittade mot horisonten anade jag att vi skulle få sol.

Och i dag har solen visat sig från sin bästa sida och det har varit lite vår i luften. I dag sken solen för dig min vän

Men nu har dina andetag upphört och vi har i dag tagit ett sita farväl. Det känns mörkt, ofattbart, sorgligt och rent ut sagt förfärligt.

Men det var en vacker stund, värdig vår prinsessa!

På en plats ovan molnen har man blivit berikad med en starkt lysande stjärna vars klingande skratt alltid kommer höras.

Jag vill tro att du fått ro i själen och är på en bättre plats. Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Men jag hade gärna haft dig kvar här på jorden ett tag till

Sov i ro min fantastiska krigare

Till alla er där ute som anar men inte vet. Se det som inte syns. Våga vara ”a pain in the ass!” Det kanske ändå inte gör skillnad, men vi måste försöka så länge det finns liv. Då finns det hopp.