Tag Archives: sorg

Grattis på 50 års dagen <3

Standard

I dag för 28 år sedan satt vi båda uppkrupna i din soffa och diskuterade dom stora tunga sakerna i livet. Samtidigt som vi på något vis undvek det som var skört.
Det lämnade vi lite åt sidan, åt framtiden.

Det går inte en dag utan att du finns med mig.
Det går inte en dag utan att jag känner mig halv.
Det var inte så här det skulle bli. Det var inte utan dig jag skulle leva mitt liv.

I dag är det din dag, din födelsedag.
I dag kära syster yster, skulle du fylla hela 50 år.
Det känns så helt ofattbart att det snart är 29 år sedan sista dygnet nere på Sahlgrenska.
Där jag mitt mantra inte höll dig kvar.
Där minutrarna blev till år och fötterna trampade många mil.

Där förtvivlan, ångest, hopp hjälplöshet och total uppgivenhet avlöste varandra.
Där ditt hjärta stannade en gång för alla.

Om du hade stannat kvar hos oss, hur hade livet sett ut?
Hur hade vår ”familj” sett ut?
Så många funderingar som helt saknar grund, mening och svar.
Men ändå finns alla frågor där.

Det finns fortfarande dagar då jag funderar på att göra livet jävligt surt för den läkaren som är skydlig till att det slutade så här.
Jag jag är bitter och jag är hämdlysten. Men det finns andra sätt att göra detta på.

För dig blev det slutet på ditt liv.
För mig blev det, det ablsolut svåraste och tuffaste året jag någonsin genomlevt.

Grattis älskade Sis på din dag.
Tills vi åter möts i Nangijala

Det finns många fina foton, men det här är en av mina favoriter.
Det är så mycket du, med din kritiska granskande blick. Så full av liv och glädje.
På en plats vi båda kallade hemma ❤

img135

När nya ljus tänds på himlen<3

Standard
När nya ljus tänds på himlen<3

Livet är inte evigt.
Det är här och nu.
På något outgrundligt vis så har mitt liv kantats just av döden.
Och det började tidigt.
Den första människa jag minns som dog var min gammelmormor.
Sorgligt, helt naturlig för hon var gammal.
Sen dess har döden hemsökt många.
Unga och gamla.
Några har självmant sökt döden på ett eller annat sätt.

Ibland är döden en befrielse.
Åtminstone ser man det så när man väljer det
Återigen har en själ lämnat oss och en ny stjärna har tänts på himlen.
Fast jag någonstans vetat att dagen skulle komma och anat att det legat hyfsat inom räckhåll, så kom det som en chock.
Så otroligt tragiskt.
Men är det inte många gånger så, att dom med stora hjärtan ofta hamnar på sned?

Jag frågar mig själv vad jag kunnat göra annorlunda. Med facit i handen hade det säkert gått att göra mycket.
Men just där och då, förstod i alla fall inte jag.

Dom senare åren har jag förstått mer än väl. Men inte kunnat göra något för att påverka.

Må du äntligen komma till ro.
Jag vill tro att du tillsammasn med alla andra som passerat regnbågsbron, kommer att återförenas med många och därmed kunna blicka tillbaka och se att du var mer än du förstod.
Och jag hoppas och tror att vi som är kvar här med facit i handen, lärt oss av historien och på så vis kan rädda en själ eller två.

Vila i frid du fina männska!

Kan du väcka mig om jag sover

 

 

Livet är en katastrof!

Standard

Ja så kan man nog många gånger se det.
Det är inte jag som myntat uttrycket utan något min mors granne brukar säga.
Vi har alla olika erfarenheter med oss och skapar eller ska jag säga, blir serverade flera.

Ibland undrar jag hur folk verkligen ser på mig.
Jag är en negativ pessimist som alltid har massa problem.
Det får jag höra då och då.

Hmm ja kanske det. Fast jag ser det inte så personligen.
Men jag har inte åkt räckmacka genom livet, det är ett som är säkert.

Är det mitt fel att jag råkade tacka ja till en lägenhet som visade sig ge mig allergiska problem? Eller att dörre glipar så jag ser trapphuset? Eller att det är sådant satans drag i lägenhenten så jag redan i mitten av augusti fick rota fram raggsockor och ullvärmaren till nacke och ett gäng fleece tröjor.
Klart det är mitt fel. Jag hade ju kunnat vänta och tacka ja till en annan lägenhet.
Varför var jag tvungen att välja just den här??
Självklart valde jag en lägenhet som jag andade var åthelvete! Eller inte.

Ja och det är givetvis mitt fel att jag råkade bli stämplad med bästföredatum och därmed felbehandlad efter olyckan. Att jag faktiskt hade kunnat ha en fungerande lårmuskel och massa andra mjukdelar som man valde bort åt mig. Och betryggande talade om att det inte gick att göra något åt en sådan skada.
Fast, det hade gått i ett annat landsting med facit i hand.Men nu är det försent.

Klart det var mitt fel som råkade ut för olyckan iom att jag satte mig på hästen den där dagen. Och i helt fel ände av Sverige dessutom.

Det är även mitt fel att jag söker för andnignsproblematiken pga luften i lägenheten och möter en ganska knepig läkare som i största allmänhet beter sig korkat.
Efter att ha funderat ett par måndader drar jag ut en journalkopia.
Det är väl bara jag som kan få en diagnos av en öronnäsahalsläkare som kräver gastriska och psyskiska besvär?!  Som inte har det minsta lilla med mina problem med andningen och svullnad i halsen.  Självklart är det mitt fel att jag får en sådan diagnos.
Sånt händer bara mig….
För att jag är vaddå? Negativ och pessimistisk?

Jag kan göra den här listan hur lång som helst.
Jag tänker inte ta på mig  någon form av offerkofta. Det är inte min grej.
Men antingen sitter jag ner i båten och låter andra ro mig hit och dig. Eller så styr jag själv. Jag tar mitt ansvar och mina konsekvenser.
På ont och gott. Men jag försöker inte leva mitt liv friktionsfritt.
Jag försöker leva och överleva. Jag försöker lära mig nya saker och utaman mina sinnen.
Och ibland försöker jag bara överleva.

För ibland kommer verkligheten ikapp. När man ser sig själv i vitögat och faktiskt inser att man är på väg att tappa greppet. På väg utför.
Och man har inte rätt roder för att hålla båten på rätt köl i stormen.

När man inser att man faktiskt fysiskt rasar lite mer för varje dag. Och du kan inte stoppa processen. För det saknas verktyg och resurser i verktyglådan.
Rädslan för var det ska sluta. Var och hur får jag stopp på det?
Balansen är inte helt enkel.

Jag behöver en paus från livet, från vardagen och från mig själv.
Hur får man det?
Var hittar man den där moroten och motivationen igen?
När det enda man egenlign vill är att sitta på en öde ö och höra vågorna piska mot klipporna och vinden slita i träden.
IbIand kommer livet ikapp en lite för mycket och lite för häftigt för att det ska vara bekvämt och lätt att hitta rätt.

Det blir mer som en stor fet käftsmäll som resultat  när man lyckats snubbla på den där jävla mattkanten som man visst fanns där, men undvikit länge nog.

Allt för länge.
För vissa saker lär man sig aldrig någonsin att hantera.
Ibland kommer livet ikapp och det är jävligt obekvämt.

IMG_20160419_153548

Dance in the rain

Standard

Sista veckan har varit känslomässigt väldigt jobbig.
Jag har tusen tankar och frågor som saknar svar.
Återigen står jag inför en ny process att driva, nu mot försäkringsbolat som regelrätt har lurat mig kan man säga.

Jag har svårt att riktigt landa i det som hänt och svårt att prata om det.
Det är alldeles för mycket känslor, som likt vattenmassorna som väller ut över Niagara fallet inte går att stoppa.
Jag gör något jag lärt mig tidigt i livet. Bit ihop, håll ihop och använd förnuftet.
Att åka med känslorna över stupet är förödande och inte ett dugg konstruktivt eller sunt.

Med tiden kommer jag hitta ramar och verktyg för att hantera det här. Och under tiden jobbar jag i det tysta på The Story.

Jag vet att det är många som undrar och väntar på någon form av förklaring.
Dom som behöver veta vet, vill du veta så får du fråga.
Det kommer ta tid innan jag är redo.

Med detta avslutar jag med en lånad bild.
Vem som gjort den vet jag inte, men den är briljant.
fb_img_1470871916639.jpg

Det är det här som är själva meningen med livet.
När du lärt dig att dansa i regnet så blir allt annat en bonus.