Etikettarkiv: ridolycka

I morgon smäller det

Standard

Då får jag veta vad man kommit fram till angående min höft.

Att jag har problem är varken konstigt eller svårt att förstå.
Dock får jag nu för första gången veta hur omfattande skadan är.

Har ju redan i våras fått en del svar som jag egentligen inte hade velat ha.
Jag hade önskat att vården gjort det som var möjligt i stället för att helt sonika strunta i det.
Det trots att jag upprepade gånger frågade.

Jag ska väl iof vara väldigt glad för att det trots allt gick så bra som det gjorde.
Hade jag inte haft in säkerhetsväst på mig så kanske jag inte ens hade suttit här i dag.
Vem vet.

Så här såg det ut efter en knapp vecka.

blamarke

Nu håller jag tummarna för att det går att rädda några strukturer.

Annonser

Murphys Lag – min vardag?

Standard

Sakta börjar informationen ta plats, men än så länge distansierar jag mig.
Försöker att inte reagera känslomässigt eller egentligen alls.
Bara ta in och konstatera. Konstatera att jag haft rätt hela tiden. Att magkänslan aldrig sviker och att ställda frågor varit mer än relevanta.
Blev det fel? OH YES! Big time!

För er som inte hängt med i svängarna så kommer här lite bakgrundsfakta.
18 Maj 2013 var jag med om en ridolycka.
Det bar sig inte bättre än att jag råkade komma ivägen för en hov och fick därmed den del av höftkammen avsparkad, tillsammans med tillhörande mjukdelar.
Jag var hemma efter 3 dagar på sjukhus.
Den uppföljning som sedan gjordes, var helt på mitt eget initiativ. Där första besöket bestod av att få lite mer kläm på hur skadan såg ut.
Där man konstaterade att det inte läkte som man tänkt sig och därmed skulle jag då få leva med lösa benbitar i buken.
Jag frågade varför man inte satte tillbaka dem där dom hörde hemma och fick svar att det inte var genomförbart.
Efter ytterligare någon månad så hade den stora beniten hamnat i ett ganska tasktigt läge så man valde att ta bort den. Utan att eg förklara för mig vad det innebar.

Som det sig bör så har det här skapat väldiga problem för mig. Jag kan inte gå ordentligt. Jag haltar, reagerar på belastning, har blivit sned i ryggen och typ låghalt.
Jag har kramper i magen, får blåmärken inuti och känner att något glappar.
I våras fick jag en tid till ortopeden (läs 2015) för att få hjälp med tilltagande problem.
Nu på USÖ och helt ny läkare.
Denna var ungefär lika intresserad av det hela som tidigare läkare och efter har ryckt på axlarna, förklarat att man inte gör något åt sånt utan ”du får leva med detta” så svischade man ut. Jag hann inte ens ställa alla frågor jag hade.

Jag ruttnade ur och skrev ett brev till läkaren. Förklarade vad jag ansåg och krävde en remiss för second opinon.
Han frågade mig till vem och var. Jag svarade att det enligt hörsägen skulle finnas en höftspecialist i Götebort.

Kallelsen kom och i tisdags var jag där. Hade fuskat lite och googlat på läkaren som visade sig vara idrottsläkare. Alltså en läkare som ser och löser problem mot funktion.
MEN! I mitt läge vågar man inte hoppas. Man åker på vinst och förlust bara.
Först röntgen (vanlig slätröntgen) och sen läkarbesök.

Det var det mest informativa besök jag någonsin haft sedan jag hamnade på IVA 2013.
Men inte det mest upplyftande kanske.
Han var superintresserad. Engagerad! Och ställde massor av frågor.
Den mest förvånade frågan var, ”Varför satte man inte tillbaka benbiten? Den var ju så stor!”
Nä svarade jag, läkarna sa att man inte kunde göra det.

Vilket alltså inte var sant. Dom hade väl helt enkelt ingen lust bara.
Hade olyckan hänt i Göteborg hade man satt tillbaka biten med tillhörande muskler, ledband och annat krafs. Man hade helt enklet lagat det.

Men jag anses väl passerat bäst föredatum hos dom som tog emot mig i Värmland.

Han frågade även när man gjort senste MR röntgen och vad den visat.
Hmm ja jo, dom körde en när jag kom in med ambulans. Men sen har man inte gjort någon mer.
Behöver jag säga att han var förbryllad över att man helt enkelt struntat i att ta reda på i vilken omfattning skadan är. Att man struntat i att ens försökt rehaba mig. Att man struntat helt i uppföljning.
Det är min envishet som gjort att jag i dag inte har kvar rullstolen. Att jag kan gå för egen maskin och att jag har lite muskler kvar.
Men det har kostat och kostar fortfarande.

Vad händer nu då?
Jo denne fantastiksa läkare tänker inte lämna något åt slumpen.
Det ska nu bokas tid för en MR röntgen och en CT scanning. Man måste göra båda för att se både ben och mjukdelar här.
Han har förklarat allt för mig och även påpekat att man efter 3 år inte gärna lyfter upp strukturer som förtvinat.

Men vi får se. Nu får jag i alla fall veta omfattningen av skorna. Och jag vet att dom från börja gjorde ett stort misstag när dom valde att strunta i att sätta tillbaka benbiten.

Den biten som kunnat göra enorm skillnad i funktion för mig.

DSC_0174