Fars dag

Standard

En hyllning på fars dag. En kamp som aldrig tog slut. Och jag gissare att världen hade sett annorlunda ut om dom fått fortsätta din kamp och ditt gedigna arbete.

Det här skrev min far som då var Distriktskonsulent i Östra distriketet av De handikappades riksförbund, Västerås. Året bör ha varit 1966
Han föddes 1922, fick polio 1924 där båda benen blev helt förlamande.
Han växte upp på Eugeniahemmet på Lidingö
Han arbetade från början som finmekaniker på Saab i Linköping.
Han slutade för att arbeta inom  handikapprörelsen vilket han gjorde fram till sin död i Januari 1982.
1969 var han med och bildade Närkes handikappsidrottsförbund
Parasport Örebro län Historia
Efter hans död fick jag och min syster ett kort från hans gamla lärare på Skolhemmet på Lindingö där hon skriver att minnet av honom omöjligt kan utplånas.
Med tacksam glädje minns vi Harry som en genomhederlig och fördedömlig kamrat och förtjusande Elev. Varmt deltagande A Berger 91 år gammal.

Harry Leiner
Dagboksblad

I ljuset från bilen stråklastare kommer löven singande från träden som guldpengar och vinden jagar dem över körbanan. Det är natt och inte så många trafikanter ute på vägarna. Jag kör inte så fort på den krokiga vägen, som är blöt och belagd av löv.
Den är hal, det vet jag och frågan är alltid densamma.
Vad vet mina medtrafikanter om hala vägar, avståndet, säkerhet, han som kommer där borta, jag ser ljuset över backkrönet och nu är han här. Vi möts och jag tyckte han körde för fort. Men det är natt och i morgon möter en ny dag.
Jag kommer hem från ett sent sammanträde och mina tankar går ut igen.
Det här med bostäder och samhällets allmännyttiga instutitioner som är oåtkomliga är egentligen bara eländigt.
Här satsar kommunerna att bygga vad dom själva anser handikappvänligt, men vet herrarna som bestämmer om anslag hur dessa bostäder ser ut?
Är det någon som är kunnig som fått ta del av ritningarna? Eller är det bara fackidioter som sett linjerna på ritningarna och inte tänker på hur dom ska tolkas?

Jag kommer ihåg en kommun där man skulle bygga en fastighet och där det skulle inredas en specialbostad för en handikappad husmor i rullstol. Vid ena gaveln var bottenvåningen i marknivå, vid den andra gaveln var det 2,5 m nivåskillnad mellan bottenvåningen och marknivå. Naturligtvis placerade man specialbostaden vid gaveln där nivåskillnaden var 2,5 m.
Man måste då bygga en dyr ramp där man ska köra en rullstol, men den handikappade husmoderna kan ändå inte själv köra sin rullstol på rampen.
På vintern är den dessutom nästan oanvändbar då det blir halt.
En helt onödig fördyring!! Jag skrev om placeringen av vattenkranar i badrummet, om för smala passager och en altan som inte kan användas, men jag vet inte vad man har gjort.

I en annan kommun köper man det gamla stationshuset och gör och gör fyra bostäder. I tre bostäder sätter man in elspisar och gör förbättringar. I den fjärde bostaden sitter en rullstolsburen kvinna och i hennes bostad sätter man inte in någon elspis eller gör några andra förbättringar. Det finns inte ens en edlsatad för att värma upp bostaden och det har varit stränga vintrar. Kommunalnämden kan inte förstå, säger man, varför bostaden inte blivit iordningställd. Nu skriver man till mig och meddelar att man lovat kvinnan förbättringar som hon har godtagit. Det här har tagit tre år!! Men man skall utreda bostadsfrågan vidare säger man.
Det här är fall inte långt från våra pulserande storstäder och kommunalmännen är inte fattiga. Man blir upprörd och tycker att kommunalmän är både okunniga och omöjliga att tala med.

Jag besökte ett ålderdomshem häromdagen, där man ville ha förslag på en åldringsvänlig enté. Nu är det bara trappor med höga steg och man ville köra rullstolar upp och ner.
Efter mätningar och bedömingar talade vi om att en rullstolsramp skulle ta en plats av 2x4m, göra intrång på den nuvarande trappan och kosta 7 000 kronor. ”Men vi har bara två åldringar som sitter i rullstol”, säger föreståndarinnan. Det var minoritetstänkandet.

Häromdagen rinde en kulturens man, landsantikvarien och sa ” Vi har i dagarna öppnat vårt nya museum och vill gärna bjuda in till ett besök för att bla samtala om hur vi skall göra det möjligt de handikappade att komma hit till oss så kan visa vad vi har.”
Det är inte varje dag man blir bjuden på museum och för en gång skull får vara med och lämna förslag som skall beaktas. Ett gammalt slott från 1200-talet är naturligtvis inte så utformat att det går att obehindrat åka rullstol här och radikala ingrepp är helt uteslutna. Men det är förvånansvärt hur man med enkla medel , flyttbara ramper, ledstänger samt olika dispositioner av inredningen kan göra det möjligt att åka rullstol i slottets våningar.
Landsantikvarien, hans rustmästare och museisnickare följde med överallt, än berättade om museets samlingar, än allvarligt diskuterade ett praktiskt problem och den vackra höstdagens eld brann ännu när vi lämnade slottet.
Jag hoppas kunna berätta om lösningen av problemet en annan gång.

Var det en representant för kulturen som var så positiv? Nej det var en människa som tänkte på att ge alla sina medmänniskor del av något han själv upplevet som glädje och lycka. Samlandet och ordnandet av kunspaker om andra människor, andra förutsättningar och idéer om hur man löser problem. Men vem har till uppgift att samla kunskaper om människor omkring oss just nu?

Men det finns anda representatner för kulturen. Det finns ett nytt och vackert bibliotek, men dit kan inte den handikappade komma. Inga parkeringsplatser – trappor – trappor – trångt mellan bokhyllorna. Men vi får väl nöja oss med bokrecentioner som andra skriver – vi läser åtminstone bokrecentioner – men det gör nog inte alla.

Egenligen har jag tänkt skriva till någon…
Du – det är inrikesminsitern som har hand om bostäderna, säger någon. Och finansministern och socialministern säger att man satsar pengar och ämbetsmännen bestämmer  hur det ska fördelas.
Det är inte riktigt säger någon, det står i lagen hur de skall vara, där kan du läsa. Men om hur människor är och har det finns det inte så mycket att läsa, men jag har träffat människorna många gånger.

En vacker höstmorgon, Anna är först vaken. Ska vi gå op pappa? Vi klär oss, mamma behöver sova en stund till och vi smyger oss tysta  ut i köket, Vi kokar välling och kaffe och talar om vad vi ska göra i dag.
”Pappa ska inte jobba idag” säger hon halvt frågande, halvt vädjande.
” Jo jag måste, det vet du väl”
”Jaha” säger hon resingerat.
”Men på lördag är pappa hemma” och det lilla pekfingret sträcks upp som en uppmaning eller ett tecken på triumf.
På lördag ja, då kanske jag skall redogöra för de här bostadsfrågorna. Vårt samhälle är inte så vänligt, det märker man snart. Det är inte ens handikappsvänligt och inte barnvänligt heller. 

 

»

    • Tack! Ja vissa saker borde man bli bättre på. Kanske kommer det mer sånt.Han har gjort mycket som man kan vara stolt över. Han försökte förändra och lyckades med mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s