Livet är en katastrof!

Standard

Ja så kan man nog många gånger se det.
Det är inte jag som myntat uttrycket utan något min mors granne brukar säga.
Vi har alla olika erfarenheter med oss och skapar eller ska jag säga, blir serverade flera.

Ibland undrar jag hur folk verkligen ser på mig.
Jag är en negativ pessimist som alltid har massa problem.
Det får jag höra då och då.

Hmm ja kanske det. Fast jag ser det inte så personligen.
Men jag har inte åkt räckmacka genom livet, det är ett som är säkert.

Är det mitt fel att jag råkade tacka ja till en lägenhet som visade sig ge mig allergiska problem? Eller att dörre glipar så jag ser trapphuset? Eller att det är sådant satans drag i lägenhenten så jag redan i mitten av augusti fick rota fram raggsockor och ullvärmaren till nacke och ett gäng fleece tröjor.
Klart det är mitt fel. Jag hade ju kunnat vänta och tacka ja till en annan lägenhet.
Varför var jag tvungen att välja just den här??
Självklart valde jag en lägenhet som jag andade var åthelvete! Eller inte.

Ja och det är givetvis mitt fel att jag råkade bli stämplad med bästföredatum och därmed felbehandlad efter olyckan. Att jag faktiskt hade kunnat ha en fungerande lårmuskel och massa andra mjukdelar som man valde bort åt mig. Och betryggande talade om att det inte gick att göra något åt en sådan skada.
Fast, det hade gått i ett annat landsting med facit i hand.Men nu är det försent.

Klart det var mitt fel som råkade ut för olyckan iom att jag satte mig på hästen den där dagen. Och i helt fel ände av Sverige dessutom.

Det är även mitt fel att jag söker för andnignsproblematiken pga luften i lägenheten och möter en ganska knepig läkare som i största allmänhet beter sig korkat.
Efter att ha funderat ett par måndader drar jag ut en journalkopia.
Det är väl bara jag som kan få en diagnos av en öronnäsahalsläkare som kräver gastriska och psyskiska besvär?!  Som inte har det minsta lilla med mina problem med andningen och svullnad i halsen.  Självklart är det mitt fel att jag får en sådan diagnos.
Sånt händer bara mig….
För att jag är vaddå? Negativ och pessimistisk?

Jag kan göra den här listan hur lång som helst.
Jag tänker inte ta på mig  någon form av offerkofta. Det är inte min grej.
Men antingen sitter jag ner i båten och låter andra ro mig hit och dig. Eller så styr jag själv. Jag tar mitt ansvar och mina konsekvenser.
På ont och gott. Men jag försöker inte leva mitt liv friktionsfritt.
Jag försöker leva och överleva. Jag försöker lära mig nya saker och utaman mina sinnen.
Och ibland försöker jag bara överleva.

För ibland kommer verkligheten ikapp. När man ser sig själv i vitögat och faktiskt inser att man är på väg att tappa greppet. På väg utför.
Och man har inte rätt roder för att hålla båten på rätt köl i stormen.

När man inser att man faktiskt fysiskt rasar lite mer för varje dag. Och du kan inte stoppa processen. För det saknas verktyg och resurser i verktyglådan.
Rädslan för var det ska sluta. Var och hur får jag stopp på det?
Balansen är inte helt enkel.

Jag behöver en paus från livet, från vardagen och från mig själv.
Hur får man det?
Var hittar man den där moroten och motivationen igen?
När det enda man egenlign vill är att sitta på en öde ö och höra vågorna piska mot klipporna och vinden slita i träden.
IbIand kommer livet ikapp en lite för mycket och lite för häftigt för att det ska vara bekvämt och lätt att hitta rätt.

Det blir mer som en stor fet käftsmäll som resultat  när man lyckats snubbla på den där jävla mattkanten som man visst fanns där, men undvikit länge nog.

Allt för länge.
För vissa saker lär man sig aldrig någonsin att hantera.
Ibland kommer livet ikapp och det är jävligt obekvämt.

IMG_20160419_153548

Annonser

2 responses »

  1. Jag protesterar!

    Din persinlighet, Kulla-Gulla, är INTE så ”enkelspårig” och enahanda som du målar upp och beskriver den i denna nya bloggartikel.

    Du glömmer beskrivande personlighetsepitet som ”vara en doer”, ”våga visa morskhet”, ”ha lite jävlaranamma”, ”våga vägra att acceptera och ta skit”, ”brinna för rättrådighet”, ”ha ett sällsport rättvisepatos” och liknande saker/egenskaper.

    Lägg därtill god allmänbildning, underfundig humor, ärlighet & pålitlighet och sådana saker/egenskaper.

    Det blir underbetyg till dig för att du är så jävla dålig på att karakterisera dig själv. Hur fan kan du ha missat allt detta jag just har lyft fram? Obegripligt. Man skulle kunna tro att du är en woo (för detaljer om vad woo står för, se slutet av min kommentar). Och om något, så är du alltså INTE en woo.

    Jag har för mig att jag tidigare har skrivit här i ett av din bloggs kommentarsfält, att realister (läs: icke-drömmare) som regel blir klassade som pessimister ity att realister snabbt lär sig att ”genomskåda” mycket av den falskhet och bullskit som växer och frodas i alla sorters mellanmänskliga relationer, alltifrån rena kärleksrelationer (på tu man hand) till så kallade vänskapsrelationer (med många olika viljor inblandade).

    Du, Kulla-Gulla, har en benägenhet att gå ”all in” och sprida entusiasm. Inledningsvis. Men snart nog skiter det sig. Harmonin och endräkten krackelerar.

    Detta är dock inget som just du (läs: enbart du) ska lastas för. Att saker och ting skiter sig är mer regel än undantag, dvs det som jag kallar ”the default mode” (= vår mänskliga natur eller ”fabriksinställning”).

    Vårt mänskliga ”default mode” är sålunda baserat på emotioner/känslor. Emotionellt tänkande – också känt som intuitivt tänkande – krockar alltid, förr eller senare, med logiskt och ifrågasättande tänkande (också känt som intelligent resonerande). Detta är lika säkert som amen i kyrkan.

    Människor som förlitar sig på sitt intuitiva tänkande hamnar alltid, förr eller senare, på kollisionskurs med personer som äger förmåga, och har vana, att resonera logiskt och icke-intuitivt.

    Därför bör om möjligt (par)relationer undvikas där ena parten är en utpräglat intuitiv (känslofokuserad) tänkare och den andra parten intelligent över genomsnittet och tränad i att tänka logiskt.

    Känslor är nästan aldrig logiska. Känsla och logik är varandras motsatser. Lite som öst och väst, dvs aldrig mötas de två.

    Den intuitiva människan kan liknas vid en som drömmer (tänk dagdrömmar eller sömnens drömmar). Dvs hens slutsatser blir, framstår inte sällan som, befängda, bisarra, fulla av önsketänkande utan förankring i verkligheten.

    Den icke-intuitiva – läs: logiska – individen har ett jämfört med intuitionstänkaren högst annorlunda sätt att tänka.

    När dessa två sätt att tänka möts, brukar det regelmässigt att gå åt helvete. Det är bara en fråga om tid. Inte OM utan NÄR kraschen kommer.

    Ytterligare: Intuitionstänkaren lägger regelmässigt hundra procent av skulden för misslyckandet på den som tänker icke-intuitivt.

    Den icke-intuitiva individen har ju som sitt default mode att vara (relativt) logisk. Om man är logisk, klarsynt, inser man lätt att det så att säga inte är ens fel att två träter eller inte kan komma överens.

    Så hur den icke-intuitiva individen är beter sig, och resonerar, kommer ”skulden” att läggas på hen, antingen till 100 procent (om det hela ses ur den intuitiva personens synvinkel) eller till ca 50 procent, ifall det hela ses ur den icke-intuitiva hjärnans synvinkel.

    Det är nog mot den bakgrunden som innehållet/”budskapet” i din nya bloggartikel (den som jag just håller på att kommentera) ska ses. Ty du verkar landa i att det kanske är fel på dig.

    Inte fan är det fel på dig, Kulla-Gulla! Det kan aldrig vara fel att utnyttja det mer vuxna tankesystem (= det icke-intuitiva & logiska sättet att tänka) som finns i hjärnan hos i princip alla vuxna.

    Om någon ska klandras här i detta sammanhang, är det väl snarare den sortens personer som fastnat i barndomens intuitiva tänkande och resonerande, så att de glömmer bort att de som vuxna också har ett icke-intuitivt tänkande och resonerande, som, om det inte anväönds eller trönas regekbundet snabbt faller i träda och tenderar att ”rosta” sönder.

    Överlag gäller att folk har svårt att träna sig i logiskt och ifrågasättande tänkande. Det är så jobbigt att försöka sätta sig in i alla detaljer. Väldigt mycket enklare då att tänka generalistiskt (= om det dyker upp motstridigheter, bry dig då inte om det, utan bortse från dem). Fenomenet kallas på amerikanska för ”cognitive laziness” (passande svensk term skulle kanske kunna vara ”tankelättja”).

    På tal om terminologi, den amerikanska termen för intuitivt tänkande är antingen ”woo thinking” eller ”magical thinking” (lämpliga svenska termer skulle kunna vara ”bullskittänkande” respektive ”magiskt tänkande”.

    Här, KUlla-Gulla, är en bra Wikipediaartikel om vad magiskt tänkande innebär samt hur det skiljer sig från logiskt tänkande: https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_thinking .

    Läs gäna den artikeln och begrunda dess innehåll. Jag råder dig dock, Kulla-Gulla, att vara försiktig med att använda dig av den förklaring som jag lagt fram i denna kommentar – och/eller det som sägs i den Wikipediaartikel jag länkade till – om hur intuitivt och icke-intuitivt tänkande skiljer sig åt.

    Det brukar nämligen bli rätt mycket kackel i hönsgården, om man drar upp det här ämnet och dessutom försöker att erbjuda en förklaring till varför logiker och intuitionsfokuserade individer har så svårt att dra jämnt.

    PS Jag vet inte, men jag har fått en ”intuitiv” känsla, att projekt ”Fånga in den förrymda (gatu)hunden” havererade just på grund av att intuitivt ”magiskt” (önske)tänkande kolliderade med logskt tänkande. Rätt eller fel? DS

  2. Tack för kloka ord.
    Jag känner inte mig själv som den som destruktivt kastar mig in konflikter för konflikternas skull.
    Livet är inte svart eller vitt utan ett gäng gråzoner där emellan.
    Jag har många gånger funderat på varför saker har en förmåga att explodera omkring mig och ja, kan ha att göra med den lilla grejen som gjorde att jag sist drog ut min journal.
    En ren känsla av olust.
    Det i sin tur kräver en insats och ingen lär ju göra det åt mig.

    Just det att jag inte skiter i saker och låter oförrätter falla mellan stolarna.
    Men visst tar det på krafterna.
    Nu ska jag dra ÖBO ärende till Länsstyrelsen och jag funderar på att gå till tidningen. Jag får inte någon dialog med ÖBO alls utan dom sopar skiten under mattan kort och gott.

    Inlägget jag skrev handlar mycket om frustration och den välbekanta känslan att folk måste, till varje pris, trampar runt på mig när jag inte har så mycket energi och ork.
    Jag hamnar alltid i saker som ingen annan tenderar att göra, men det handlar kanske om att jag inte bara framlever mina dagar i ett neutralt mood utan för att jag tar ställning och vågar argumentera.
    Jag vågar stå på mig, jag vågar stå upp för andra. Och jag engagerar mig i andra människors öden. För att dom betyder något för mig, för att det är något som är viktigt för mig eller för att andra bara skiter i det.

    Jag ska skriva en uppdate mer ingående om projekt fånga hund.
    Dom som tog över projektet med en ganska kaxig attityd, har fortfarande inte under dessa 5 v lyckat fånga honom.
    Dom går nu in på v 6 och han har därmed varit ute på fri tass i 9v.
    Det är sjukt skrämmande hur mycket prestige och enfald faktiskt kan göra för att få människor att vägra se sanningen i vitögat.

    Dom har missat massor av detaljer som vi skapade från start.
    Inte som huden skapade utan dom förutsättningar vi gav honom.
    Människan är i mångt och mycket en förlorad varelse.
    Djuren har i alla fall bara sin instinkt att jobba efter.
    Vi ska föreställa intelligenta på en helt annan nivå.
    Men det är inte alltid så.

    Återigen, tack för bra feedback konstruktivt tänkande.
    Ibland förlorar man sig själv för en stund.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s