Murphys Lag – min vardag?

Standard

Sakta börjar informationen ta plats, men än så länge distansierar jag mig.
Försöker att inte reagera känslomässigt eller egentligen alls.
Bara ta in och konstatera. Konstatera att jag haft rätt hela tiden. Att magkänslan aldrig sviker och att ställda frågor varit mer än relevanta.
Blev det fel? OH YES! Big time!

För er som inte hängt med i svängarna så kommer här lite bakgrundsfakta.
18 Maj 2013 var jag med om en ridolycka.
Det bar sig inte bättre än att jag råkade komma ivägen för en hov och fick därmed den del av höftkammen avsparkad, tillsammans med tillhörande mjukdelar.
Jag var hemma efter 3 dagar på sjukhus.
Den uppföljning som sedan gjordes, var helt på mitt eget initiativ. Där första besöket bestod av att få lite mer kläm på hur skadan såg ut.
Där man konstaterade att det inte läkte som man tänkt sig och därmed skulle jag då få leva med lösa benbitar i buken.
Jag frågade varför man inte satte tillbaka dem där dom hörde hemma och fick svar att det inte var genomförbart.
Efter ytterligare någon månad så hade den stora beniten hamnat i ett ganska tasktigt läge så man valde att ta bort den. Utan att eg förklara för mig vad det innebar.

Som det sig bör så har det här skapat väldiga problem för mig. Jag kan inte gå ordentligt. Jag haltar, reagerar på belastning, har blivit sned i ryggen och typ låghalt.
Jag har kramper i magen, får blåmärken inuti och känner att något glappar.
I våras fick jag en tid till ortopeden (läs 2015) för att få hjälp med tilltagande problem.
Nu på USÖ och helt ny läkare.
Denna var ungefär lika intresserad av det hela som tidigare läkare och efter har ryckt på axlarna, förklarat att man inte gör något åt sånt utan ”du får leva med detta” så svischade man ut. Jag hann inte ens ställa alla frågor jag hade.

Jag ruttnade ur och skrev ett brev till läkaren. Förklarade vad jag ansåg och krävde en remiss för second opinon.
Han frågade mig till vem och var. Jag svarade att det enligt hörsägen skulle finnas en höftspecialist i Götebort.

Kallelsen kom och i tisdags var jag där. Hade fuskat lite och googlat på läkaren som visade sig vara idrottsläkare. Alltså en läkare som ser och löser problem mot funktion.
MEN! I mitt läge vågar man inte hoppas. Man åker på vinst och förlust bara.
Först röntgen (vanlig slätröntgen) och sen läkarbesök.

Det var det mest informativa besök jag någonsin haft sedan jag hamnade på IVA 2013.
Men inte det mest upplyftande kanske.
Han var superintresserad. Engagerad! Och ställde massor av frågor.
Den mest förvånade frågan var, ”Varför satte man inte tillbaka benbiten? Den var ju så stor!”
Nä svarade jag, läkarna sa att man inte kunde göra det.

Vilket alltså inte var sant. Dom hade väl helt enkelt ingen lust bara.
Hade olyckan hänt i Göteborg hade man satt tillbaka biten med tillhörande muskler, ledband och annat krafs. Man hade helt enklet lagat det.

Men jag anses väl passerat bäst föredatum hos dom som tog emot mig i Värmland.

Han frågade även när man gjort senste MR röntgen och vad den visat.
Hmm ja jo, dom körde en när jag kom in med ambulans. Men sen har man inte gjort någon mer.
Behöver jag säga att han var förbryllad över att man helt enkelt struntat i att ta reda på i vilken omfattning skadan är. Att man struntat i att ens försökt rehaba mig. Att man struntat helt i uppföljning.
Det är min envishet som gjort att jag i dag inte har kvar rullstolen. Att jag kan gå för egen maskin och att jag har lite muskler kvar.
Men det har kostat och kostar fortfarande.

Vad händer nu då?
Jo denne fantastiksa läkare tänker inte lämna något åt slumpen.
Det ska nu bokas tid för en MR röntgen och en CT scanning. Man måste göra båda för att se både ben och mjukdelar här.
Han har förklarat allt för mig och även påpekat att man efter 3 år inte gärna lyfter upp strukturer som förtvinat.

Men vi får se. Nu får jag i alla fall veta omfattningen av skorna. Och jag vet att dom från börja gjorde ett stort misstag när dom valde att strunta i att sätta tillbaka benbiten.

Den biten som kunnat göra enorm skillnad i funktion för mig.

DSC_0174

 

Annonser

7 responses »

    • Tack! Önskar bara dom tagit mig på allvar initialt. Det hade besparat mig massor även för framtiden. Men jag är tacksam för att jag hamnade hos just denna läkare.

      • Jag har tyvärr samma erfarenhet…
        Hade jag blivit tagen på allvar när jag fick min pnaikångest, så hade jag kanske inte behövt förlora 5 år av mitt liv. Jag kanske inte försökt göra självmord, kanske varit i full vigör idag och kunnat jobba heltid…

        Många om även för mig 😦

    • Tack Piia-Liisa! Mycket är försent men jag kan i alla fall få saker svart på vitt och det kan nog lära dom att inte göra samma misstag en gång till.

  1. Ridolyckan håände för mindre öän tre år sedan. Och du erhåller svaret, att benbitarna inte bör plockas ut eller sättas på plats.

    HORRIBELT! Hemskt att läsa.

    Egentligen borde detta ha anmälts till HSAN (Hälso-och sjukvårdens ansvarsnämnd) för länge sedan. I dag är händelsen nog preskriberad.

    Om benbitar funnits i ömtålig vävnad, till exempel inne i hjärnan (jfr pistolkulor som fastnat i hjärnan), DÅ är det befogat att neka operaton, eftersom den enklaste cost-benefit-analys torde ge vid handen att risken för komplikationer (typ förlamning) är icke-försumbar. Och DÅ är det OK att avvakta (eller som det heter i läkarsammanhang, att iakttaga expektans).

    Men en skada på höftbenskammen med fria benbitar/benfragment/ossa libera inne i bukhålan. Då kan man inte skylla på risk för förlamning eller i värsta fall död. Då handlar det snarare om att i cost-benefit-analysen väga in sådant som livskvalitet. Livslång hälta, inklusive livslång värk, mot att få må bra, kunna använda höften på ett så nära normalt vis som möjligt.

    Inom just idrottsmedicinen resoneras det annorlunda. Minns du trestegshopparen Christian Olsson? Mot slutet av sin friidrottsliga karriär drabbades han av flera olika skador i framför allt den ena foten (att hoppa tresteg och landa på en fot i taget innebär enorma påfrestningar på fotens benstruktur och ligamentapparat). Inga medel skyddes för att återställa hans skadade fot. Flera kiurgiska ingrepp gjordes, innebärande allehanda korrigering och ”finputsning” av benytor och ligamentfästen. Att det sedan ändå inte hjälpte Christian att bli till 100 procent fullt återställd. är en annan femma. Man föräkte i alla fall.

    Vad jag vill få sagt är att han erhöll den sortens medicinska (läs: kirurgiska) behandling som du förvägrades. Trots att Christian inte lyckades bli så pass bra, att han kunde ta sig tillbaka till världselitens toppskikt i trestegshoppning, tror jag att han i dag har fötter som mår bra/problemfritt vid normala påfrestningar och ansträngningar.

    Men din skadade och obehandlade höftbenskam fortsätter att påverka din livskvalitet negativt.

    Nu är det ingalunda Christian Olsson jag vill åt eller kritisera. Utan det är dagens sjukvårdssystem, enligt vilket den som har råd att betala för sig ofta kan få adekvat behandling, allt medan den som INTE har möjlighet att betala får stå i långvarig kö och vänta på sin tur eller råka ut för att bli desinformerad av behandlande läkare, typ att få höra från ”auktoritativt håll” att detta får du nog lära dig att leva med.

    Tragiskt är bara förnamnet.

    Tänk om du hade vågat/kunnat säga ifrån då för tre år sedan som du tycks kunna göra i dag.

    Nu handlar det mest om att göra det bästa av situationen. Tur dock i oturen att du sent omsider har hamnat hos en idrottsmedicinare. Det är hos dem cutting edge-kunskaperna finns. Det är de som vet hur man ska gå till väga för att öka prestationsförmågan från 95-procentig funktionsförmåga till, säg, 98- eller 99-procentig dito.

    Om du hade fått komma till en idrottsläkare redan för tre år sedan, är det min övertygelse att du skulle ha kunnat öka din höfts funktionsförmåga från dagens, kanske 50-procentiga kapacitet till, säg 75 procent. Att gå från 50 till 75 procents förmåga i höftområdet, det motsvarar en faktiskfunktionshöjnng på hela 50 procent! Det hade förmodligen inneburit skillnad som mellan natt och dag för ditt vidkommande.

    OBS! att denna min kalkyl inte alls är orimlig. Snarare tvärtom. Du hade oturen att mötas av en dissare (av dina chanser till rehabilitering). Kanske en som ansåg att du förtjänar att halta fram resten av livet. Och om hundra år eller så är du ju ändå död och slipper då höftont. Så det är tålamod som gåller – och behövs.

    Men allt sket sig för att du råkade ut för denna läkare som satsade på att dissa dina chanser till ett liv med högre fysisk livskvalitet och som i stället menade, att sådana som du inte är värda att ”köstes på”.

    Till detta säger jag blott. Tvi fan!

    • Ja ,man lär så länge man lever. Verkar vara så att jag ska köra mig själv i sank för att på så vis får kunskap som hjälper andra?
      Jag borde lärt av historien för att rädda mitt eget skinn men nope, den poletten ramlade ner alldeles försent.

      Jag ska anmäla till samtliga instanser. Men inväntar kommande magnetröntgen och ct scanning.
      Först då får jag svar på hur det ser ut från höften ner i låret.

      Jag tror din kalkyl stämmer ganska bra.
      Om man tittar på mitt händelseförlopp så handlar det mycket om att när olyckan skedde så var jag inne i en ganska dålig period pga EDS, mycket huvudvärk plus att jag gick i slutskedet på en sjukskrivning och skulle genomgå en medicisnsk bedöming via FK.
      Denna blev dock aldrig av då handläggaren ansåg att jag var i på tok för dåligt skick, så hon skickade ut mig på arbetsträning i stället.
      Ja, det är även det en historia för sig självt.
      Där av var jag inte klar i knoppen att ställa ortopeden mot väggen helt enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s