Rörelsefrihet, en rättighet?

Standard

Dom flesta av oss tar just rörelsefrihet föregivet.
Man kan gå dit man vill, när man vill. Man kan röra sig fritt i skog och mark.
Plocka bär och svamp, promenera i det vackra vädret osv.

Även jag har tagit detta ganska mycket föregivet.
Trots att jag är uppväxt med en pappa som var polioskadad och därmed väldigt rörelseinskränkt.
Har senaste åren tänkt otroligt mycket på hur han klarade av att röra sig som han gjorde.
Han hade bandage, eller i dag kallar man det ortoser, från höfterna ner till fotsulorna.
Det var det som bar upp honom.
Utan dessa var han helt förlamad.
Har många gånger undrat om det inte gjorde ont? Struntade han i smärtan? Eller hur kändes det att leva med dessa enorma extra ben?

Själv har jag kunnat röra mig ganska fritt under större delen av mitt liv. Har iof haft hästar och ridit mycket och därmed tagit mig ut i skog och mark på ett sätt som man normalt inte gör. Jag vet också att jag många gånger var tacksam för att jag fick den hjälpen att röra mig i skogen, som hästarna innebar.
Det skapar en frihetskänsla som man måste ha upplev för att kunna förstå.
Jag älskar det. Och jag saknar det!

I dag är jag klart begränsad av min kropp. Den säger stopp och skriker rakt ut. Jag trotsar den för att jag vill ha några timmar i naturen. För att jag har ett mission med kameran.
För att jag vill kunna fånga det den där stunden, den där sekunden.

Men jag får också betala stort för det. Värken kommer som ett brev på posten. Eller är det mejl i mejlboxen som gäller nu 😉

Men jag måste också röra mig för att bibehålla muskler och funktion. Så det blir lite mom 22 här.
En dröm är att kunna köpa en Zoom!
Det skulle göra mängder. Delvis kan jag ta mig fram i terräng och faktiskt ge mig ut i skogen och leta svamp och bär igen. Jag kan scanna hela naturreservatet i stället för en liten del i taget.
Jag behöver inte gå transportsträckorna utan kan lugnt och tryggt ta mig fram med hjälp av denna.
Det skulle ge mig het nya möjligheter och helt nya ben!
Men dom är dyra som tusan. Vilket är förståeligt då det inte är något halvdant hopslängt utan väl genomtänkt. Utvecklat för funktion och väder och vind!

Har du aldrig hört talas om Zoom?
Då bara måste du in här och titta, läsa och njuta!
Även du som inte har ett funktionshinder kan ha glädje av denna maskin!

Zoomability Sverige en upplevelse jag bara kan drömma om.
Men hoppet är det sista som överger människan.

Bilden är lånad av Zoomability.com vars länk du hittar här ovanför!
Glöm inte att besöka deras hemsida och lär dig mer!

zoom_side8

 

Annonser

9 responses »

  1. Vilken dröm… Tänk att komma ut i skogen, känna doften av mossa, svamp, bär. Se solljuset leta sig ner genom grenverken igen. Smaka och känna på naturen. Denna borde finnas på hjälpmedelscentralerna. Åtminstone som möjlig för korttidslån, om det nu inte går att få den utskriven som hjälpmedel. Bara att få ha den under en kortare period t ex under sommar och tidig höst skulle innebära ökad livskvalitet. Eller när man nu själv trivs bäst i naturen. Tack för att du hjälper till att hålla drömmen levande. Att kunna kombinera hästintresset med skogen drömmer jag fortfarande om – även om drömmen är just – en dröm ❤
    Tack Lundabergs för att du håller våra drömmar levande.

    • Ja så länge man kan hålla drömmar vid liv, visoner levande se ljuset i tunneln, så länge har man fortfarande en hyfsad vardag om än som illusion.
      Men det är bättre än att lägga sig platt och inte våga drömm ❤

      • Den dag jag lägger mig platt och slutar drömma får de bära ut mig med fötterna först! För utan drömmar blir jag bara ett skal av mig själv, ingen levande människa. Hade jag inte haft drömmar och minnen hade t ex inte min blogg varit möjlig. Genom den håller jag sakta, sakta på att förverkliga en dröm jag närt långt mycket längre än jag satt ord på den – drömmen att en dag kunna kalla mig författare 🙂 Jag har nog haft den drömmen sedan tidiga skolår och har alltid gillat att skriva. Nu som sjukpensionär har jag både tiden och möjligheten, om än orken brister ibland.

        Men det är livets alla upplevelser, på gott och på ont, som ger mig ämnen att skriva om. Det är genom att kombinera ny kunskap med gamla upplevelser som det uppstår nya drömmar, att skriva om och kanske att kunna göra verklighet av. Som att åka ut i skogen en sen vårnatt med Zoom för att lyssna till Orre eller Tjäder…

        Tack Lundabergs för att du gett mig ytterligare en dröm. Jag funderar på att re-blogga ditt inlägg om jag får.

        Kram ❤
        //Pipili

      • Så sant så sant.
        Lev din dröm och gör det du kan för att förverkliga den.
        Du har mycket att berätta och jag kan inte tänka mig att en bok av dig på något vis lär vara tråkig eller ointressant.
        Så kör hårt. Ta lite i taget och se hur du ska lägga upp saker. Det är viktigt att faktiskt våga hoppa ibland.

        Självklart får du reblogga inlägget om du vill det.
        Kram

  2. Så sorgligt att höra att du ska få sådan värk efteråt när du ansträngt din kropp mer än vanligt.

    Men jag hoppas att du kämpar på.

    Själv har jag artros i ena knäet efter en olyckshändelse i ungdomsåren, men jag kämpar på på gymmet med att träna och vidmakthålla lårmuskulaturen för att minska påfrestningen på själva knäleden. Träningen kan inte direkt beskrivas som jättehärlig (om jag ska uttrycka det milt). Men jag tror trits det på konceptet att starka(re) muskler avlastar ledytorna i deras nötande mot varandra.

    Det du skriver om livskvalitet är enormt viktigt. För oss alla. Så jag kan bara hoppas att du kan få till stånd en lösning på dina bekymmer, kanske rent av med detta fordon som går under namnet Zoom. Sluta aldrig drömma om en bättre och lyckligare värld, både för dig själv och andra. Det är min övertygelse att du, om någon, med dina harbingers of failure-erfarenheter, förtjänar lite medgång också i livet. Som omväxling.

    Bra idé det där med dina tankar om korttidshyra av Zoomen. Det skulle ju kunna liknas vid att låna en bok från bibblan. Problemet är väl att alla vill låna Zoomen just under perioden april-oktober. Men om viljan finns, borde det ju inte vara en omöjlighet att fixa. Jag tycker att du ska bedriva lite lobbyverksamhet kring detta hos kommun och landsting.

    Jag har en känsla av att du är duktig på att argumentera för saker och ting. Hoppas att det stämmer, dvs är korrekt uppfattat av mig.

    All the best for you, Kulla-Gulla! Stå på dig!

    • Vem vet vad man i slutänden uppnår.
      Jag önskar jag kunde träna på det viset. Dock har jag för mycket skador för att det ska funka, plus att jag inte riktigt pallar statisk träning. Kroppen tar mer stryk än drar nytta av det.
      Ridning är det som alltid fungerat bäst på alla sätt och vis.Men just nu finns det alternativet inte tillgängligt tyvärr.
      Siming har alltid varit en favorit men pga att nacken ballat ur så funkar inte det heller. Så just nu är det lite mom 22. Tränar lite hemma men inte tillräckligt på långa vägar, då min kropp har en benägenhet att anse att muskler är färskvara. Lika fort som dom poppar upp, lika fort försvinenr dom.
      Märkligt fenomen.

      Man får lösa saker under resans gång.
      Jag har nog en helt annan, vriden syn på hur jag vill ha saker. Kanske dags att sätta det på pränt ockås.
      Kommunen här är rejält rabiata när det gäller hjälpmedel.
      Men jag har tänkt gräva lite djupar där för att se hur dom resonerar. Dom jagar garanterat brödsmulor i stället för limpor typ.

  3. Pingback: Frihet – Livets skiftningar – Ett annat perspektiv

  4. Pingback: Rörelsefrihet, en rättighet del 2 | Just another day

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s