Vissa dagar blir den för stark

Standard

Större och mer påtaglig än på länge.
Det går inte alltid att värja sig.
Inte alltid att lägga locket på.
För varje andetag är en påminnelse om dom du aldrig mer fick dra.

Alla människor har sin egen sorg. Sin egen saknad och sin egen process.
Ingen kan någonsin ta en annan människas känsla och göra om den.
Inte heller en annan människas sätt att bemöta saker på.
Du kan bara ge en annan människa perspektiv och verktyg.
Kanske får det inte resultat här och nu. Kanske inte om ett år, men någon gång i framtiden kan det göra nytta.

Än i dag saknar jag ditt skratt, dina galna upptåg, alla dina tokigheter och allt ditt förnuft.
Jag saknar samhörigheten och jag saknar den del av mig själv som var du.
Någonstans tappade många saker både mening och innehåll.

Jag minns sista dygnen minut för minut. Insikt efter insikt som jag vägrade ta in.
Sista natten. Sista andetaget.
Jag har än i dag svårt att fatta hur det kunde gå så jävla fel helt enkelt.
Hur allt som skulle ge en ny start och nytt liv, i stället tog det. Tog dig!
Än i dag är det ofattbart. Och jag har galet svårt att känna att jag kan lägga det här bakom mig och se ljuset i tunneln.
Ljuset i tunneln var alltid du på något vis.

Kan man någonsin förmedla känslan av en förlust av den här sorten?
Jag har inte på minsta vis kunnat finna någon som kan vara ens lite av det du var.

Jag kommer behöva bruka min livstid för att bli klar med den här processen.
Om man nu kan bli klar.
Jag gör fortfarande min egen resa genom allt det här. Jag släpper ut lite i taget och stänger sedan dörren igen. Jag måste, för att kunna andas.
Kan jag någonsin förlåta och släppa det som hände?
Troligen inte.

När hela livet vänds upp och ner på ett sätt som inte med ord går att förklara.
Jag tror inte ens dom som stod nära än i dag förstår.
Kanske kan jag en dag dela med mig av min resa. Stärka någon annan eller bara få en hand full att förstå.

Kanske kommer glädjen ändå ersätta sorgen.
Men fortfarande måste jag stänga den ena dörren för att kunna öppna den andra.

Vi ses i Nangijala när tiden är inne.

DSC_0147

Annonser

14 responses »

  1. Det där var en OVANLIGT stark och emotionell text, till och med för att komma från dig.

    Reagerar dock lite extra på denna mening som du skrivit: ”jag har galet svårt att känna att jag kan lägga det här bakom mig och se ljuset i tunneln.”

    Svårt är det kanske. Men du måste! Att kånka på en stor sorg hela livet igenom gagnar ingen. Allra minst dig själv. Låt inte en tung sorg göra det svårare för dig att gå framåt i livet. Mot framtiden.

    Var inte rädd att öppna ditt hjärta här på din blogg. Visst, du löper risk att bli hånad och förminskad (som människa) av äckel-päckel-människor. Men du kommer också att få ta emot massa kärlek, vänlighet och omtanke från andra läsare/följare.

    Den sistnämnda gruppen läsare bör rimligtvis vara betydligt större.

    Så var inte rädd! Je vous en prie, lundabergs!

    • Ja jag vet. Det finns nog mer där det kom ifrån också.
      Ibland är livet rätt rått och hänsynslöst.
      Det här är nog mitt livs svåraste utmaning. Och vägen är fortfarande väldigt krokig.
      Trots att det är MASSOR av år sedan.

      Har många gånger fundert på att få ner det i bokform, för jag vet att jag inte är ensam i det här. Att det finns fler som drabbats hårt, inte bara av förlusten av en nära anhörig, utan blivit ifråntagen möjligheten till en framtid pga läkares prestige och ignorans.

      Jag vet att jag måste, jag jobbar nog på det var dag. Och har gjort det sååååå länge. Men att bearbeta något man känner att man drunknar i, det är som att försöka gå i kvicksand.

      Vi får se om det enns finns en målgrupp för det här. Jag skriver nog mest för mig själv och återigen utelämnar jag det som drev mig att skriva det. Men det kommer.
      Tack för din väldigt klarsynta och som alltid raka och uppmuntrande feedback!
      Youre one of a kinde!

  2. Känner med dig i din sorg. Miste en vän dagarna efter jul, en vän sedan snart 30 år… Begravning om knappa två veckor. Så svårt att förstå. Men en dag är det min tur att gå över floden. Så möts vi igen, i en annan existens, annan tid.

    Jag delar med mig av en dikt:
    VEM?

    Vem tar min hand när jag behöver,
    en hand att hålla i
    Var finns den handen?

    Vem ser min sorg när ögat tåras,
    vem torkar då min kind
    en smekande sommarvind?

    Vem lånar till mig ut sitt öra
    när orden väller fram
    Kanske den som tog min hand?

    Vem håller mig i famnen
    när jag inte kan förmå ej heller upprätt stå
    och benen inte bär mig?

    Vem finns nu alltid med mig
    bortom alla svek
    som tröstar, leder, älskar

    i Himlens salighet.
    (Piia-Liisa 2015)

    • Ja det är nog det svåraste vi har att hantera. Just döden, när inget längre återstår. Det som är sagt och gjort blir skrivet i sten.
      Allt jag borde sagt, allt vi borde ha gjort.
      Men vi hade ju hela livet framför oss.

      Väldigt fin dikt Piia-Liisa. Tack för att du delar med dig.

  3. Instämmer med lundabergs. Det där var en OVANLIGT vacker och finstämd dikt, Piia-Liisa Pisal!

    Dessutom vältajmad (se förklaring nedan).

    Jag gillar dess hoppfulla budskap trots att jag egentligen inte tror på något afterlife.

    Men det ÄR, förvisso, trösterikt att tro på afterlife i en eller annan form.

    Fast man bör förstås inte resonera som muslimska självmordsbombare synes göra, dvs längta jordelivet ur sig själv (och kanske andra också), för att bli martyr och därmed få komma direkt till Paradiset.

    Å andra sidan har dylika dödslängtande tankegångar förekommit också inom kristendomen. Självmord var dock strängeligen förbjudet.

    Men den som inte ville leva kunde gå till väga på annat vist, om man bara var listig nog. Man såg till att slå ihjäl någon fiende eller annan person som man inte gillade så värst. Sedan anmälde man det mord man just begått, så att man kunde lagföras och dömas till döden.

    Därigenom kom bödeln att utföra det man själv inte fick göra med sitt liv. Med bödelns hjälp kunde man avsluta sitt jordiska liv i förtid.

    Bisarrt eller hur?

    Men vänta, det kommer mera: Extra bra var det naturligtvis, att innan bödeln skulle till att halshugga mördaren, erhöll brottslingen ett själasamtal med en präst.

    Prästen kunde då trösterikt meddela den dödsdömde, att om hen ångrade illgärningen, samt bekände sin tro på Jesus som Guds son, skulle hen ändå till slut få bli delaktig av det gudomliga frälsningslöftet, ty så storsint är nu den kristna gudomen.

    Så det kan nog förutsättas, att mördaren ångrade sin brottsliga gärning. På så vis fick ju alltihop ett ”lyckligt slut”, i alla fall för hens vidkommande. Fast sannolikt inte för offret, allra minst då för dennes anhöriga/efterlevande. Men det är en helt annan historia, som Kipling brukade säga.

    Detta med livets mening, vadan och varthän är spännande att filosofera över. Eller hur?

    Men man får inte fastna i vissa tanke-loops, ty då uppstår det lätt rundgång i hjärnan, och ett fortsatt normalt jordeliv försvåras, rent av omöjliggörs. (Glad att du förstår det fullt ut, lundabergs.)

    Inte för att jag vill ”tävla” med er om vem som har mest eller störst sorg just nu. Sådan ”tävlan” är ju bland det mest korkade och meningslösa man kan ägna sig åt i sitt jordeliv. Men jag vill ändå att ni ska veta, att jag har bevistat en begravning i dag, och har en ny begravning att närvara vid i morgon.

    Det är nog därför som jag, antiteisten och afterlife-förnekaren, känner att de där diktraderna går rakt in i hjärtat mitt.

    Jodå, även ateister har hjärta och moral. Även om religiösa fundamentalister verkar ha svårt att tro det.

    Men Piia-Liisa och du, lundabergs, kan väl knappast vara religiösa fundamentalister som handskas med levande skallerormar under gudstjänsterna för att visa hur Jesus skyddar er mot giftiga ormbett, om ni blott manifesterar tillräckligt stark tro på just honom såsom Guds son.

    Snarare ser jag er båda som ovanligt ANSVARSKÄNNANE medmänniskor, drivna av stora portioner sunt förnuft SAMT praktiserande mycket av det budskap som Jesus försökte att sprida.

    Vilket är mer än vad man kan säga om de allra flesta religiösa fundamentalister.

    Så OM det finns en himmel, eller ett Nangijala, lär ni nog ha goda förutsättningar att hamna där båda två. (Och då hoppas jag att ni visar lite medlidande, när ni riktar ögonen mot Helvetet och kanske möter min ångestfyllda blick och ser min torterade kropp grillas därstädes och kanske hör mig, på långt håll, förbanna mig själv för att jag var så hädisk mot Gud under mitt jordeliv.)

  4. Tack bbnewsab. Dina ord om mina rader värmer i ❤ . Min tanke och mitt mål är, att tillsammans med ett par mycket goda vänner ge ut en presentbok med våra dikter, illustrerad. Vi är två författare och en illustratör som gör gemensam sak. Och varför skriver jag om detta här? Orsaken är enkel. Om vi kan sälja vår bok så kommer delar av överskottet att öronmärkas för forskning och information om sjukdomarna EDS och Morbus Addison. Och när boken då så småningom kommer från tryckeriet kommer vi att behöva hjälp att sprida den och hoppas givetvis på att få den hjälpen från bloggande vänner t ex.

    Jag fick inspiration att själv börja blogga av dig, lundabergs, igår och skrev då mitt allra första blogginlägg någonsin. Jag tar tacksamt emot kritik.

    Varma kramar till er båda
    ❤ ❤ ❤

  5. Jag kan verkligen rekommendera Piia-Liisas blogg. Jag har till och med givit henne ett nytt ”namn”. Men kom just på att döpa om henne en gång till. Nu till PiPi – som en homage till Pippi (Långstrump).

    Vilket smeknamn (nom de plume) jag ska ge lundabergs, denna bloggs ägare, får jag fundera lite till på. Återkommer i frågan.

  6. Nu har jag funderat färdigt. Ms. lundabergs blir härmed döpt till Kulla-Gulla, känd för sin rättrådighet och rättspatos.

    Och fortsätter Kulla-Gulla sitt tänkvärda bloggande, kommer jag också att, mellan varven, kalla henne för Kulla-Gulle.

    Så nu har båda mina nyfunna bloggvänner blivit döpta av mig. Till Pipi (Kortstrump) och Kulla-Gulle (Rättrådig).

    Jag döper er dock inte i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn. Betänk att jag ju är en stark antiteist och militant ateist. Så jag vill inte följa den religiösa dopritualen fullt ut. 🙂

    Dock ser jag er båda två som små änglar. Var och en av er på sitt speciella änglalika vis.

    • Se där, se där. Ja Kulla-Gulla har jag läst varenda bok om. Från pärm till pärm. Hon var något alldeles extra.
      Alla ungar borde läsa dessa böcker och så även Katitzi. Mycket bra att får perspektiv på saker.
      Även om det inte handlar om det samhälle vi har i dag rent konkret, så går det att realisera det hela ändå.

      Nej gör inte det. Mina stackars barn är inte heller döpta i den andan kan jag säga., Ateist javisst.
      Det där religiösa hopkoket är nog det mest destruktiva människan skapat.

      Sen kan vi nog diskutera det där med änglavis. Någon ängel har jag aldrig varit och kommer så heller aldrig att bli *skrattar*

  7. Precis som lundabergs har även jag läst både Kulla-Gulla och Katitzi ungefär samtidigt med att jag läste ”Soldat med brutet gevär” dvs för så där 40 år sedan… Kanske dags att gå till grannhuset (Biblioteket) och låna dessa böcker och läsa om den ur ett ”tantperspektiv”.
    Att bli kallad för Pipi Kortstrump ser jag som en ära.
    Jag kan inte heller påstå att jag är särskilt änglalik, dock bär jag med mig en genuin tro på att vi alla har skyddsänglar, troende såväl som icke-troende. Och många grymheter har begåtts i Guds namn. Serien om Arn är ett lysande exempel på hur tro nyttjas till en chans mer att visa sig stor och stark många gånger, än det budskap som lyfts fram i Nya Testamentet, Kärlekens budskap.
    Själv är bland det värsta jag vet skenhelighet. Att vara på ett sätt utåt och innanför ytterdörren något helt annat – och här talar jag av egen erfarenhet. Vet vad skenhelighet kan göra mot de som blir utsatta.
    Jag är dessutom övertygad om att den Gud jag tror på både har humor och humör, så vill du bbnewsab kalla mig och lundabergs för änglar så kanske vi ger honom ett gott skratt 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s