Paris

Standard

Det kryper närmare, det blir mer och mer och ingen går längre säker.

Nästa gång är det någon i min sfär som är i nålens öga.
Här handlar det inte längre om att vara på fel sida, att ha en åsikt eller tillhöra fel religon eller parti.
Här handlar det om att vara på fel plats vid fel tillfälle.

Dom är skoningslösa.
Någonstans tror dom att det dom gör är det rätta och att dom själva blir helgonförklarade när dom sprängt sig i bitar.
Att dom har ett uppdrag som är större än någon annans. Att döda är enda sättet att förändra.

Vi lever i ett samhälle som är upplyst och i mångt och mycket är väl fungerande. Vi har tak över huvuet och mat på bordet.
Vi har vårt fredagsmys och den fina lilla gemenskapen.

Samtidigt, helt parallellt lever det människor i en villfarelse om att dom har rätt att döda.
Rätt att skjuta och spränga.
Dom planerar sina dåd när vi sitter i soffan och har fredagsmys, medan vi är på jobbet och drar ihop vår inkomst. Men barnen är på dagis och skola. Medan andra sover.

Jag har så svårt att förstå att man vägrar att se bakåt. Att man vägrar se förintelsen och kalla kriget. Att man vägrar se vad diktatur och religion skapar.
Att det än i dag finns människor som lever för att döda andra.
Och som tror att deras gud är den allsmäktige och den upplyser.

Dåden i Paris är förödande. Det visar hur svårt det är att ligga steget före. Att mota olle i grind. Det är ju faktiskt inte länge sedan dom drabbades och troligen har dom ett helt annat tänk efter det. Och ändå är det möjligt att göra något sådant här.

Det är dags att sluta gömma sig för det som sker.
Det är mer än dags att sluta upp och börja bekämpa roten till det här.
Det är dags att visa att vi inte under några omständigheter kan acceptera det här och att vi inte underkastar oss.
Det måste få ett slut.

Mina tankar går till alla som förlorat nära och kära.
Till ett Frankrike som åter drabbats hårt.

Annonser

One response »

  1. Tron på en Gud får aldrig tas för intäkt för våldsdåd. Jag är troende och i denna blogg http://avemarisstella.blogspot.se/2011/05/ny-trosbekannelse.html beskrivs den Gud jag tror på. En Gud som är ”Helig och varm, som ger kampglöd och identitet. (…) som gör trasigt till helt(…)” Det är den Gud jag tror på. Inte en Gud som legitimerar våld.

    Även mina tankar går till Paris, till alla dem som mist anhöriga, nära och kära. Men tankarna går också till alla dem som dagligen befinner sig i liknande situationer som det som skedde i Paris. Flyktingarna som flyr just från detta. Alla våldsdöd som döda – var dag. Svälten som dödar…

    Det kommer inte lika nära inpå, inte förrän flyktingar knackar på dörren hos oss. Ska vi då stänga dörren framför näsan på dem – för att fanatiker sprängt sig själva i bitar i tron att de då ska bli till helgon?

    Jag läste flertalet kommentarer kring detta på Facebook igår. Och jag kan inte hjälpa det, men jag blir illa berörd av kommentarer som går ut på att vi måste stänga gränserna dels för att inte få in terrorister i Sverige, dels för att vi inte skulle ha råd att hjälpa andra, när vi ”inte klarar av att hjälpa våra egna” som är ett ganska vanligt förekommande uttryck.

    I min värld finns inte att inte hjälpa en människa på flykt undan det som du beskriver i din text, undan krig, svält, våld, död…

    Om det innebär att jag får sänka min standard, ja, så är det OK för mig. Jag har kläder på kroppen, mat på bordet och tak över huvudet. Jag har dessutom hjälp med allt jag inte klarar själv pga mitt funktionshinder i form av hemtjänst. Utöver den hjälpen så har jag hjälpmedel såsom en speciell säng, elektrisk rullstol och mycket mer.
    Jag är definitivt inte rik på pengar, det går knappt runt, men de som kommer hit har ingenting. Och jag menar – ingenting. Någon skrev att de betalat stora summor för att komma till Sverige – det vet jag ingenting om. Frågan är vad de, om det är så, fått försaka för att få ihop dessa summor? Sålt allt de äger för att kunna fly?

    Jag tänker mig in i situationen att bomber faller runt om mig, att jag ser nära och kära bli misshandlade, våldtagna, skjutna… Om jag skulle kunna sälja precis allt jag har fick jag kanske också ihop en större summa, även om det jag har i sig inte är några dyrbarheter. Sedan skulle jag ge alla mina tillgångar till någon som lovar att ta mig till ett ställe som är tryggt för mig (och för min familj). När jag gjort detta har jag inte mer än kläder på kroppen och telefonen kvar. Den har jag kvar i hopp om att kunna hålla kontakt med dem av de mina som fortfarande är i livet. Jag kommer till en gränskontroll – och blir avvisad för att jag fått ihop pengar till min flykt. Jag har betalt mycket pengar – alltså skulle jag inte ha samma behov av hjälp som dem som gått många mil, som inte har kunnat betala. Ser våra behov av skydd olika ut?

    Detta är tankar som väcks hos mig. Jag tänker också att vi får ALDRIG ställa svaga grupper mot varandra – då spelar vi de ickedemokratiska krafter som finns i vårt land rakt i händerna. ”Härska genom att söndra”

    Förlåt en lång kommentar, men det väcker så många tankar och känslor när våldet bara kommer allt närmre vårt trygga lilla bo, som inte längre är så tryggt kanske?
    ”(…)Jag tror på en Gud, som gråter med mig
    när jag gråter, så allting är gråt.
    En tröstande Gud, som kan trösta likt den,
    som väntar tills gråten går åt.(…)” ( SvPs 766)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s